Det är ganska många minusgrader i Göteborg. Människor ser inte varandra i ögonen på gatan eftersom man är så koncentrerad på att sätta fötterna rätt och samtidigt gömma så mycket av ansiktet som möjligt i stora halsdukar.
Men det lyser välkomnande i Hagahuset, här finns det varmt kaffe och människor som vill prata om sådant som berör det innersta i oss alla. Att gå på filmfestivalseminarium i den iskalla januarikvällen (31/1), är ett bra val tycker jag.
10 år efter 11/9
Det har gått drygt 10 år sedan den 11 september 2001. Drygt 10 år, och fortfarande lever vi i ett ”före” och ett ”efter”. Vi befinner oss i ett världsläge där våldet har blivit en del av vår samtid. Självmordsbombdådet i Stockholm och massakern på Utøya har dessutom fört våldet närmare.
Vi står inte länge utanför och betraktar det som händer, utan finns mitt i det. Gemensamt för just denna typ av våld, är utvaldheten. Du som gärningsman är utvald, ofta av dig själv, att vara den som ska rädda världen från ondskan. Du är Messias, smord till ditt uppdrag.
Hämnarens utvaldhet
Ola Sigurdson (Professor i Tros – och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet) och Tomas Axelson (lektor i religion med medieinriktning vid Högskolan i Dalarna) ger oss en inblick i hur denna utvaldhet speglas på film och hur våra referensramar formas utifrån den. Behring Breivik nämner Lars von Triers Dogville, både i sitt manifest och i en statusuppdatering på facebook strax innan dåden i Oslo och på Utøya.
Att Sigurdsson och Axelson nämner detta är intressant, inte utifrån påverkansdebatten kring filmvåld, utan utifrån de motiv och föreställningar som finns hos både filmskapare och oss som publik. Vi älskar när hämndmotivet blir en films huvudtema.
Hämnaren blir en messiasgestalt som vi ger mandat att utföra vilka fruktansväda gärningar som helst, han gör det ju i det godas namn för att rädda oskyldiga (människor, världen).
Apokalypsens ryttare
Vi ser ett klipp ur Pale Rider från 1985. Titeln i sig själv anspelar på apokalypsens gulbleka häst i Uppenbarelseboken. Clint Eastwood kommer bokstavligt talat ner från höjderna till en jämmerns dal och räddar människorna från ondskan.
Filmens slutscener visar hur messiasgestalten befriar genom att avrätta den onde och sedan återvänder till höjderna. Här är Messias hämnaren, den ensamme hjälten.
Dessa scener ställs bredvid några scener i filmen Iron man från 2008. Vi kastas in i en scen från krigets Afghanistan, där ondskan i form av inhemska soldater, håller på att utöva våld på civila. Familjer splittras, kvinnor och barn sorteras ut samtidigt som familjefäder misshandlas framför deras ögon.
Det är en fruktansvärd scen, jobbig att se på. Helt plötsligt, som ett stjärnskott, kommer en robotliknande person ner från himlen, scannar av vilka som är goda och vilka som är onda, skjuter de onda och räddar de goda.
Vilken Messias?
Scenen säger mycket om den amerikanska självbilden efter 9/11, men också mycket om hur vi uppfattar och vill ha vår Messias. Det kommer någon ovanifrån och ställer allt tillrätta, deus ex machina – Gud ur maskinen.
Vi vill ha någon som ställer allt tillrätta enligt en särskild mall. Paradiset vi lever i är hotat och vi kan inte hantera detta hot själva. Hjälten, Messias dyker upp och hanterar situationen (inklusive sina egna frestelser och motgångar), vinner en avgörande seger och det förlorade paradiset är återupprättat.
Man kan tala om messiansk militarism, en längtan efter att det våld jag själv utövar är ett gott våld, ibland kanske till och med sanktionerat eller legitimerat av Gud själv.
Vi kommer in på det messianska temat att rena det som blivit smutsigt och ser ett klipp ur filmen Dogville från 2003. Är nåd och förlåtelse möjlig och måste det då föregås av en rening? Även här dras paralleller till Behring Breivik och hans motiv till massakern. Världen blir bättre om jag, som den utvalde, raderar ut det som inte är rent.
Kvinnlig Messias?
Var är den kvinnliga messiasgestalten är en fråga jag bär med mig? Ett klipp ur exempelvis Kill Bill med Uma Thurman som hämnare, för att komplettera Clint Eastwoods bild av hämnaren, hade inte gjort sig fel i sammanhanget. Eller hade den det? Jag låter det vara osagt, men efterlyser samtidigt en något mer nyanserad bild av messias som hämnare.
Våldets påverkan
Vi hinner komma in på många spår denna kalla tisdagskväll och jag är nöjd när jag själv gömmer ansiktet i halsduken och ger mig ut i kylan. Tankarna rör sig mycket kring diskussioner om filmvåldets påverkan.
Jag tillhör själv en generation och kultur som har stor behållning av underhållningsvåld. För de flesta av oss slår det inte över, utan snarare använder vi det för att bearbeta att vi blir vuxna i en tid när saker som 9/11 och Utøya sker.
Johanna Björnsdotter Öhman
Jag kan inte heller komma undan att tänka att detta inte är något nytt. Grottmålningar skildrar våld, antika krukskärvor skildrar våld, medeltida riddarsagor skildrar våld, litteratur, teater, musik, film – välj ditt media – du kommer att möta våld. Hur påverkar det dig?
Johanna Björnsdotter Öhman,
präst i Skolkyrkan, Göteborg
Lämna ett svar