Den bistra kylan håller Göteborg och Europa i ett järngrepp. Den är lika dominant och förlamande som biograferna, caféerna och kyrkorna är välkomnande, varma och öppna. Det är -freezing cold, som en förbipasserande säger.
Vi är inte många som trotsar kylan denna Göteborg film festival sista lördagsmorgon. Lagerhuset är mitt mål och värmeverkets höga molnstod ger huset en både kuslig och overklig inramning.
Scenografin passar väl in i min känsla inför seminariet om filmen The forgiveness of Blood med den begåvade doktoranden Sanjin Peejkovic som moderator. Jag hoppas mycket på samtalet om filmen.
Religion och kultur, vad är vad?
En film som väckt många tankar om hämnd och förlåtelse, religion och kultur. Vad är vad? Den bistra kylan har hunnit nå många bottnar inom mig under veckan. Hämndens hetta såväl som förlåtelsens styrka. Men hur kan man nå försoning?
Jag vet inte om det är symptomatiskt men tre av panelens fyra deltagare har fått förhinder. Det är ett svårt ämne att närma sig… tänker jag. Panelsamtalet med Marika Palmdahl, stiftsadjukt på Göteborgs stiftskansli, och Sanjin Peejkovic, doktorand vid Lunds universitet gör mig dock inte besviken.
Markkonflikt leder till dråp
Samtalet tar sin utgångspunkt i en film som utspelar sig i Albanien och handlar om en konflikt mellan två grannar på landsbygden. Ett bråk mellan två män om en bit mark leder till dråp i blodsfejd. Medan familjerna smider planer om hämnd föds nya tankar hos tonårige Nik, själv fången i sitt eget hus.
Rent bokstavligt krockar minst två världar i det att han trotsar husarresten genom en mobil. Filmens unga ställer frågor till oss äldre betraktare och undrar vad vi tror händer med dem när de tvingas leva ett liv i blind lydnad i en absurd värld med Kanouns, oförklarliga lagar?
Pendang till Maria Full of Grace
Och som i många kulturer och filmer är kvinnan den som drar det kortaste strået. Så även här, vilket möjligen kunde ha uppmärksammats tydligare i samtalet. Kanske är det en yrkesskada men jag kan inte låta bli att tänka på Joshua Marstons debut film Maria Full of Grace, som utspelar sig i Colombia.
Regissörens åtta år gamla knarkkurirdrama i katolsk kontext får inom mig en pendang här. Hämnd, nåd och förlåtelse blir faktiskt till huvudord denna på ytan kalla morgon i panelsamtalet om blodshämnd på västra Balkan.
Lag om blodshämnd
Kanoun är i Albanien en samling muntliga lagar (12 böcker och 1262 artiklar nedskrivna mellan 1920-1930), vilka reglerar bla blodshämnd. Den täcker dock allt från äktenskap, familj, pengar, mark et c och jag tänker inom mig om möjligen denna tradering även kan vara ett skydd. Ett rättsskydd likt öga för öga, tand för tand med andra ord bruka inte mer våld än hämnden kräver.
Även om filmen bygger på en reell konflikt bland bergsfolk i Albanien, så vill någon i publiken (själv alban) med emfas inskärpa problemet med att generalisera så starkt som filmen gör. Det gagnar ingen. Han menar att det är knappt fem procent av det albanska folket som praktiserar denna lag (kanoun) och att det också finns något som heter besa, som betyder ungefär nåd, löfte, heder, gästfrihet. T ex, fyller moderatorn i, fick pojken Nik i filmen en besa på två veckor och medlare finns ofta på plats i verkliga livet.
Nåden inte lika filmisk
Nåd praktiseras också men det är inte lika tacksamt att göra film av, säger den albanske mannen krasst. Det är alltid lättare att se på liver svart och vit, men det är att göra livet för enkelt för sig. Kritiken känns berättigad och framför allt är det bra att också en albansk röst hörs live. Det är alltid problematiskt att skildra ”den andre”, tänker jag.
Stiftsadjunkt Marika Palmdahl lyfter klokt samtalet med att låta temats strålkastarljus falla också över oss, genom att säga att problematiken är tidlös och påminner oss om att skuld och försoning alltid är och har varit avgörande frågor för varje land, kultur och religion. Och jag tänker att det verkligen är sant.
Vi människor behöver ständigt hålla den muntliga traditionen levande då det är svårt att leva tillsammans: lära sig förhålla sig till varandra, andras åsikter, grannens mark och privat ekonomi osv.
Relationer är inte lätt för någon av oss och det är inte Albanien som fortfarande praktiserar dödsstraff, det finns i ett land långt mycket närmre oss i tanken, som någon i publiken träffsäkert påpekar.
Utmana vår världsbild
Samtalet går mot sitt slut och även om film aldrig kan ge en heltäckande bild av en situation genom sitt berättande så kan film ställa frågor till sin samtid och hjälpa oss problematisera vår världsbild och utmana oss att se längre än vi kanske vill.
Det som dröjer kvar inom mig är hämndens rums- och tidlösa fråga. Och jag funderar över hur hämndens tysta problematik ser ut hos oss. Hur hanterar vi lagar vi inte förstår? Hur gör jag när jag tar lagen i egna händer?
Någon röst ville förövrigt hävda att kanoun inte har med religion att göra. Men hur skiljer vi på stat och religion undrar jag? Är det inte så att staten och lagen kliver in där vi människor inte längre förmår hantera vår skuld eller längtan efter hämnd?
Och kanske är det så att kyrkan kan få finnas mitt i hämndens kyla och visa på en annan väg som faktiskt handlar om att se människan, lyssna på hennes alla berättelser. Vara en medlare inför Gud.
Ylva Leitzinger
Men försoning kan nog aldrig handla om rättvisa utan just om Forgiveness full of Grace, för att använda regissören ordval.
Först då kanske kylan kan börja släppas sitt grepp om vår stad och Europa. Men då på riktigt, för det är inte bara en film.
Ylva Leitzinger, studentpräst, Göteborg
Lämna ett svar