Vi är alltså sex personer i den ekumeniska juryn. Tyska pastorn Angelika Obert leder arbetet. Till vardags producerar hon radio för protestantiska kyrkan i Berlin-Brandenbur.
Rolf-Ruediger från Köln är journalist och lärare inom meddia och filmhistoria, liksom konstnärlig ledare för Mannheim Heidelbergs barnfilmfestival.
Ekumeniska juryn. Övre raden: Mikael Larsson, Edgar Rubio, Rolf-Ruediger Hamacher. Undre raden: Alyda Faber, Angela Obert (ordf), Cynthia Chambers.
Alyda Faber är teolog (etiker) och poet från Kanada som skrivit mycket om film, med inriktning mot genus och våld. Stor Lars von Trier kännare!
Cynthia Chambers kommer från Los Angeles. Filmproducent och manusförfattare, med tandhälsa som födkrok. Edgar Rubio, slutligen, yngst i klassen, från Mexiko. Filmkritiker som också driver ett filmproduktionsbolag.
Tävlingssektionen
Uppgiften är att dela ut priser i tre klasser. I tävlingssektionen hittar vi de tunga pjäserna, storfilmerna. Norden representeras i år av Nicolaj Arcels En kongelig affaere, med Alicia Vikander som drottning Caroline Mathilde och Mads Mikkelsen som livläkaren Johann Friedrich Struensee, paret som försökte skulle reformera Danmark i upplysningens andra under 1768, samma händelser som P O Enqvist berättar om i Livläkarens besök.
Alternativa perspektiv
Panorama heter en sektion med inriktning på ”alternativa perspektiv”. Här försöker man något så omöjligt som att försöka fånga den globala tidsandan. Vilka är vi och vilka vill vi bli? Här är det i år väldigt många filmer om och inifrån hbtq-familjen. Den lilla trend åt det hållet som jag noterade i Göteborg är betydligt tydligare här.
Forum för experiment
Slutligen har vi också Forumsektionen, där man vill ge utrymme också för det smala och experimentella. Ett återkommande tema bland årets filmer är konflikt mellan generationer, kulturer, livsstilar. Här hittar vi bl a två filmer om kärnkraftsolyckan i Fukushima och svenska Avalon, som också var nominerad till Svenska kyrkans filmpris i Göteborg.
Inalles landar vi på drygt 100 filmer i de tre kategorierna. Det säger sig självt att vi inte kan se allt. Tävlingssektionen ska alla se i sin helhet. De andra två delar vi upp och går på festivalledningens rekommendationer. Jättenöjd att få fokusera på Panoramasektionen med Alyda. Men känslan av enorm flodvåg är stark. Och jurymötena är korta, effektiva. Än så länge.
Frihet och fångenskap
Ett genomgående tema under det senaste dygnet har handlat om frihet och fångenskap. Hur de hänger ihop. Hur svårt det kan vara för den frigivne att gå ut i friheten. (Ni vet Fröding, Jag står och ser på världen genom gallret…)
Det får bli två axplock. I franska A moi seule (Coming home) möter vi en flicka som lever fångad i en källare under 10 år, med en ensam, tragisk man. Det blir Stockholmssyndromet. Men ändå inte. De psykologiska maktförhållandena förskjuts. Hon ställer krav. Det är han som är mest bunden till henne.
Caesar must die
Italienska Caesar must die handlar om en grupp interner i ett säkerhetsfängelse som sätter upp Shakespeares Julius Caesar.
Filmen är det som många kanske hade hoppats att Noréns 7:3 skulle vara. Konsten som väg till förändring, mognad.
Det geniala med Caesar must die är parallelliteten mellan fångarna och rollerna. De har varit med om det, dödat svikit. Man behöver inte göra någon spektakulär omgestaltning. Texten lever rakt på i cellen, på rastgården.
Som extra krydda får vi på presskonferensen veta att en av fångarna (Brutus) blivit frigiven innan filminspelningen började och är nu verksam som skådespelare. Han fick alltså återvända till fängelset för att göra filmen.
Ett av filmens starkaste ögonblick är när fångarna/skådespelarna blir inlåsta igen i sina efter succéföreställningen. Den kontrasten.
”Det är konsten som har gjort att jag förstår att jag sitter i fängelse”, som en av männen säger. Kanske Fröding har hjälpt en och annan med den insikten också.
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor
Lämna ett svar