Av en händelse ser vi två filmer om religiös extremism på söndag förmiddag. Rysk-grekiska Metéora är sanslöst vacker. En kärlekssaga om en munk och en nunna på var sitt berg, mitt emot varandra. Med en dal och kyskhetslöften mellan sig. Nunnan Anna måste firas ned i en nätkorg när hon ska på date.
Metéora
Första halvan sägs knappt ett ord. Det behövs inte. Bilderna räcker. Landskapet. Stenarna. Dessutom klipp med animerad ikonografi! Låter vansinnigt, men är konsekvent med materialet. Och förstärker intrycket av saga. Det här är inte riktigt karaktärer av kött och blod.
Men ändå. Berättelsen. Kyrka mot kropp. Tro mot kärlek. Asketism enbart som självförnekelse. För enkelt i mina ögon.
Man fattar inte varför de gått i kloster. Vad hände med den religiösa hängivenheten? Metéora är en film som vill väldigt mycket. Kanske är det också en film som säger mycket om betraktaren. Kan just därför öppna för intressanta samtal mellan olika kyrkotraditioner. Om vad vi menar med kärlek mot Gud och mot varandra.
Gisslandrama
Captive
Mera Stockholmssyndrom blir det i Captive (Captured) med Isabelle Huppert. Baserad på ett verkligt gisslandrama på Filippinerna som ägde rum 2001-2002. En gren ur muslimska Abu Sayyaf planerar att kidnappa en grupp från Världbanken, men får med sig turister och missionärer istället.
De ger sig iväg på en mer än ett år lång marsch genom djungeln. Det visar sig att ”terroristerna” är människor. Med moral. Vissa är t o m barn, inte bara bildligt utan också konkret.
På ett år hinner det hända en del. Några dör. Några blir frigivna. Tycke uppstår. Tvångsäktenskap inleds. De kommer nära varandra. Blir levande för varandra. Det är laddat på ett närmast utmattande sätt. Inga spår av sentimentalitet.
Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.
Men det är inte bara ett psykologiskt drama. Skuldfrågan är i högsta grad politisk. Både kidnappare och gisslan är så tydligt brickor i ett större politiskt spel.
Plötsligt fladdrar 11/9 förbi på radion och förändrar förutsättningarna i grunden för hela gruppen. Nyttigt perspektivbyte!
Den stora förtjänsten med Captive är hur den framställer ”terroristerna”. Varken som hjältar eller religiösa fanatiker. Utan som människor. Som del av ett ”vi”.
Mikael Larsson
Handläggare för kulturfrågor
Lämna ett svar