Kyss mig

Kyss mig

Laddar inför BUFF nästa vecka med att se juryledamoten Alexandra-Therese Keinings Kyss mig från förra året.

Mia och Frida möts första gången på sina respektive föräldrars förlovningsfest. De är 30+. Framgångsrika. Har ett liv. Mia ska gifta sig med Tim. Bröllopsmaskineriet är i rullning. Till synes ostoppbart.

Tid för kärlek

Dags att vara lycklig. Men det vill sig inte riktigt. Plötsligt bryter kärleken igenom och krossar föreställningarna om hur det borde göra.

Vi har hört historien miljoner gånger. Fast kanske inte på svenska med två mogna kvinnor i huvudrollerna. Den här passionen slår det gnistor om. Man fattar att det är på liv och död.

Vilket samspel och vilken tonträff från regissören! Ruth Vega Fernandez är särskilt makalös som den på ytan kontrollerade men på insidan allt mer brinnande Mia.  

Hur gör man?

Och ingenting är enkelt. (”Det som är frihet för mig, kan vara ett fängelse för dig” som ett sent punkband sjöng i början av 80-talet.) Föräldragenerationen har det minst lika jobbigt. 

Krister Henriksson och Lena Endre gör ett sympatiskt porträtt av de välvilliga, taffliga, obearbetade nyförlovade 60-åringarna, som också vill tro på kärleken, men fortfarande inte riktigt vet hur man gör.

Och Björn Kjellman är obetalbar som den grånande prästen med hästsvans som lugnt försäkrar att det är helt normalt att rusa från vigselsamtalet och säga att det inte går. ”Det händer hela tiden”.

Varför äktenskap?

Ja, och är det i så fall något som borde stämma till eftertanke för kyrkan? Vilken roll spelar äktenskapet i vår tid? Vad händer med kärleken när den institutionaliseras? 

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Och hur mår människor i korselden mellan förväntningar på total frihet och det alltjämt massiva trycket från sociala strukturer?  

Men framför allt är detta en film om kärlek.

Om kampen och rädslan och glädjen.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor