”Jag är sjuk av kärlek” suckar bruden i Höga Visan (2:5; 5:8). Och det tillståndet känner kanske de flesta av oss igen. Frågan är om man kan bli frisk av kärlek?
Ömsom hyllade, ömsom tokdissade Silver Linens Playbook (Du gör mig galen!) leker just med metaforen Kärlek som vansinne/botemedel. Det handlar alltså om två bipolära människor som på inte så krokiga vägar finner varandra.
Halvplatta Pat (Bradley Cooper) har tillbringat 8 månader på psykiatrisk avdelning efter att ha nästan dödat sin hustrus älskare När modern hämtar hem honom har han bara en sak i sinnet, att vinna tillbaka sin hustrus kärlek.
Bästa vännen riggar parmiddag med synnerligen tuffa bruden Tiffany (Jennifer Lawrence). De har nåt från sekund ett (t ex erfarenhet av psykofarmaka). Men det tar ett tag innan korkade mannen fattar hur det ligger till.
Måste medge att jag var lite skeptisk innan. Romantisk lyteskomik? Men ändå lite för nyfiken på ännu en bragd av Jennifer Lawrence (Winter’s Bone, Hungerspelen) för att inte ge den en chans.
Är det trovärdigt? Inte på en enda liten fläck. Ändå funkar det så ini norden bra just den här kvällen för just den här tittaren. Försöker förstå varför.
Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.
Det är en varm film. Till och med i skildringen av arvssyndssammanhanget. Robert De Niros pappagestalt med tvångssyndrom är ingen karikatyr. Han försöker. Och det gör liksom alla. De sträcker sig ut.
De kämpar med sina svårigheter. Burarna är inte ogenomträngliga. De når varandra på något märkligt sätt.
Någonstans inom oss är vi alla älskande människor som inte kan reduceras till diagnoser. Värre har man ju hört.
Vissa vinterkalla aprilkvällar sitter det rätt bra.
Mikael Larsson
Kommentera det här inlägget