Vart går vi nu?


När alla tunga beslut var tagna fick vi inleda lördagkvällen med att avnjuta fransk-libaneniska Et maintenant, on va oú? Filmen fick ett hedersomnämnande av den ekumeniska juryn i Cannes 2011 och kom på 15 plats i medlemsomröstningen jag berättade om tidigare.

Komedi om motsättningar

Vart går vi nu? är något så osannolikt som en komedi om motsättningar mellan kristna och muslimer i en avlägsen (men absolut inte gudsförgäten) libanesisk by.

Här råder alltså fred. Imamen och prästen är verkligen kompisar. Och alla andra också. Särskilt kvinnorna. Omvärlden känns väldigt långt borta. TV kan man bara se från den allra högsta toppen och då är det en stor händelse som samlar hela byn.

Fredens pris?

Genom TVn tränger nyheten om religiösa oroligheter fram och sår frön av splittring, misstänksamhet. Små saker blir plötsligt laddade. Getter i moskén – någon som glömde stänga dörren eller nidingsdåd från de kristna?

Det är inte direkt subtilt, och leken med stereotyper inte jätteoriginell. Men i alla fall jag blev lite glad inuti. Vad är vi beredd att offra för att rädda freden? Det är den fråga som klingar kvar efteråt.

Middag i kyrkorummet

Ekumenisk mottagning i Kreutzkirche, Hannover.
Ekumenisk mottagning i Kreutzkirche, Hannover.

Kvällens högtidliga ekumeniska mottagning ägde rum i en av Hannovers mindre kyrkor (Kreuzkirche), som nu används både för gudstjänst och för ”annat”, i detta fall, middag. Premiär för mig med detta mångbruk, och lite ovant, men kanske en smak av framtiden också i Sverige?

Av de många långa tyska talen minns jag en bild bäst. En kvinna berättar om ett möte med nigeriansk ekonom i LA som sagt upp sig från sitt prestigefulla toppjobb för att göra film i hemlandet.

Mikael Larsson och Hans Hodel.
Mikael Larsson och Hans Hodel.

Varför då undrade tyskan? ”Film kan ge visioner som helar.” Ja varför håller vi på? Ser vi film för att drömma, vakna eller något annat?

Är konsten basnäring för själen eller grädde på moset?  Hur vet vi vad som är beständigt och verkligt viktigt? Tål att tänkas på. Och i samma kyrka hänger en altartavla Lucas Cranach .  

Mikael Larsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *