Medan höstmörkret faller samlas Filmklubben i S:t Johannes i Malmö för att se filmen Medan vi faller (La Haine). Den franska filmen från 1995 har redan hunnit bli en modern klassiker. Katarina Vaarning, kommer framöver att skriva krönikor om filmklubbens träffar.
Året var 1995 och jag var 20 år gammal. Filmen Medan vi faller (La Haine), regisserad och skriven av den då anmärkningsvärt unge Mathieu Kassovitz, landade i ett Malmö som härbärgerade en hel del av frågeställningarna som filmen bar på. Personligen berördes jag mycket. Jag har sedan dess burit med mig den som ett av mina viktigaste filmminnen.
Filmen tar sin början i en invandrartät förort till Paris. Det är dagen efter det att kraftiga upplopp lett till att en ung man, Abdel, på grund av polisens övervåld, hamnat i koma och vårdas på sjukhus. Under kaoset och röran som upploppet lett till, då även ett flertal poliser skadats, försvinner en polisrevolver. Detta vapen får en central betydelse i filmen.Vi följer de tre huvudpersonerna, juden Vinz, araben Saïd och Hubert med afrikanskt ursprung, under knappt ett dygn då deras liv tar vändningar som får ödesdiger konsekvens både för dem och för människorna omkring dem.
Fortfarande aktuell
Igår var Filmklubben i S:t Johannes församling i Malmö filmens publik. Under samtalet efter filmen lyftes aktualiteten även idag fram. Spänningarna mellan olika geografiska områden som egentligen handlar om ekonomi och ibland om utbildningsförutsättningar, går att se i de flesta större städer. Upplopp som har sin grund i frustration och en känsla av maktlöshet, där polisen får representera ”fienden”, är något vi sett upprepade gånger sedan 1995 på olika platser i Europa och resten världen. Vi funderade kring hur mycket man egentligen kan välja sitt ”öde” och hur lätt det är att bli så som andra fördomsfullt väljer att se dig. Vi talade också om hur vapen i vissa sammanhang är det enda som gör att människor lyssnar på dig, eftersom du berövats – eller aldrig erövrat något – annat språk.
Något jag inte minns att jag reflekterade över när jag såg filmen första gången, är valet av karaktärernas namn. De flesta har samma namn i filmen som i verkligheten, som för att illustrera att det lika gärna kunde ha varit under filmkaraktärernas förutsättningar som skådespelarna vuxit upp. Det i sin tur gör känslan av ett vi och ett gemensamt ansvar tydligare och flyttar blicken från ett ”dom och deras problem” till ett ”vår värld, vårt ansvar”.
Katarina Herbert Vaarning
Kaplan, S:t Johannes församling, Malmö
Kommentera det här inlägget