Hur är det att, under en vecka, vara tyst och se på film? Skulle jag påverkas annorlunda av filmens budskap och ton än när jag går på bio i vardagen? Hur är det att be och leva med bibeltexter kopplade till olika filmer?

Det var några frågor som jag hade när jag kom till St. Beunos, jesuit spirituality centre i Wales på filmretreat. Under en vecka såg jag film morgon och kväll tillsammans med tio medelålders engelsmän. Vi pratade bara med varandra under en timme varje dag , då samtalet leddes av vår retreatledare.

”Jag har kommit för att genom film komma närmare Gud” sa en kvinna. ”Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre, därför är jag här” sa en annan. ”Jag tycker om film” sa en tredje. Anledningen till att just vi var på filmretreat var skiftande, men det gemensamma var att vi alla sökte fördjupning i tron genom filmen.

Vi såg för mig, både kända och okända filmer. Mycket amerikanskt och naturligtvis brittiskt. Exempelvis så såg vi de kända Berättelsen om Pi, Gudar och människor och Kings speech. Vi såg de amerikanska filmerna ”The secreat life of bees” och ”Invictius.” Vår retreatledare hade en tanke med ordningsföljden med filmerna, hon ville att vi skulle leva genom passionsdramat. Men bibeltexterna hämtade hon från både Gamla och Nya testamentet.

Trots att vi talade så lite med varandra, kom vi varandra nära. Vi lärde känna  varandras vanor och uttryck. Scener ur filmerna fick spegla och fördjupa våra egna personliga funderingar. Filmerna blev alltid mer intressanta efter timmen då vi fick tala med varandra.

Jag skulle vilja påstå att filmernas berättelser blev starkare i tystnad. Scener stannade liksom kvar i mig efter filmens slut på ett sätt jag inte tidigare upplevt.

Att ges tid till att läsa bibeltexter och se film utan ovidkommande avbrott, som att diska och laga mat, är en ynnest, som balsam för själen.

Tystanden gav också svar, de som kom till retreaten med frågor tyckte sig finna svar.

Det var ett äventyr om än ett stilla äventyr.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling