Hotell av Lisa Langseth, en bra film för samtal skriver Tomas Arvidson i sin filmkrönika.
Jag hade en ganska avvaktande inställning till Lisa Langseths nya film Hotell. Langseth debuterade med Till det som är vackert (2010) och vann guldbagge och hyllades stort. Jag själv ifrågasatte den etiska kompassriktningen i den filmen, som antydde att dråp kunde accepteras i uppror mot maktstrukturer i en parrelation. Därför hade jag garden uppe och undrade länge åt vilket håll filmen Hotell skulle tippa.
Men Lisa Langseth vet något om livsvillkoren i samtiden där var och en, ibland i par, lägger ett identitetspussel som inte får krackelera om man vill tillhöra den lyckade eliten. Erika, inrednings-arkitekt, går höggravid runt i sin våning. Hon ser på barnkammaren och har specialbeställt ett skötbord som ska fungera med den övriga estetiken i lägenheten. Kejsarsnitt är planerat.
Men kraftiga värkar sätter plötsligt igång för tidigt och förlossningen blir dramatisk och kaotisk. Erika låser sig och vägrar befatta sig med sin förlossningsskadade son. Erika avskärmar sig från sin partner Oskar och ger sig ut på en omstruktureringsresa där hon vill vara en annan än den hon är.
Med filmens titel och den spontana gruppterapiprocessen som flyttar runt mellan olika hotell, ställer Lisa Langseth en svårbesvarad fråga till alla som är normkritiska på ett normativt och radikalkonstruktionistiskt sätt. Kan man göra om sig och välja en ny identitet om man vantrivs i sitt liv, som att flytta in i ett annat hotellrum om det första inte passar? 
Eller ställs man-hon-han-hen inför vissa absoluta villkor som inte är omförhandlingsbara? Lisa Langseth svarar modigt på ett sätt som jag personligen tycker är starkt.
Filmen bygger en berättande båge vars grundläggande byggstenar går att känna igen. Individen ställs inför ett hinder, hon bryter upp och flyr. Genom personlig smärta och möten med stukade, men ärliga medhjälpare, väcks hon till liv och blir verklig. Hemkomsten blir inte lätt, men den är på riktigt och förankrad i livets realiteter. Hotell påminner om en av Ingmar Bergmans mer bortglömda filmer – även sällan nämnd av honom själv – Nära livet (1958), där en grupp kvinnor reagerar olika på livets bördor av barn och barnlöshet.
Hotell vill jag rekommendera som en samtalsfilm, där många lager av betydelser och intentioner går att frilägga. Jag såg filmen med två kvinnor och tack vare vårt samtal och deras reflektioner framträdde en berättarröst som jag ville lyssna på. Filmen är en komplex moralitet för utmanande identitetsteorier i en postmodern tid.
Tomas Axelson
Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, filmforskare
Högskolan Dalarna
Lämna ett svar