Bröderna Coens nya, Inside Llewyn Davis (2013), utspelar sig under en kall, gråtonad vecka år 1961. Det är en film med humor och musik i fokus, men i ett annat anslag än i ex Oh Brother eller Fargo; tyngre och långsammare. Protagonisten folksångaren Llweyn Davis, halkar omkring i sina lågskor mellan vänners soffor, gig på små klubbar i Greenwich Village New York, sin värdelösa agent som blåser honom på pengar och en jakt på nya möjligheter. Någon vinterrock har han inte. Det råkalla i den new yorkska vintern transponeras genom den gråtonade färgskalan, fotot är otroligt snyggt. Coens har till storyn hämtat inspiration från folksångaren Dave Van Ronk (1936-2002). Van Ronk var kommersiellt mindre framgångsrik, men en musikalisk influens för många samtida, ex Bob Dylan och Joni Mitchell. Filmaffischen ser ut som en morfning av Van Ronks album Inside (1964) och 
Dylans The Freewheelin’ Bob Dylan (1963) och ger en stilmässig hint och vägledning till filmens visuella spektra. Llewyn Davis spelas med återhållen intensitet och stor pondus, även musikalisk sådan, av den Julliardutbildade Oscar Isaac.
Jag vandrade leende på insidan ut i den kalla natten efter filmen. Vad är det för lager i mig som filmen rör vid som gör att jag ler? Llewyn för en daglig kamp under det veckolånga livsutsnittet av hans liv som filmen skildrar. Han ville eller kunde inte förnyas och valde hellre bort musiken helt, än att göra något han inte bars av. Är det verkligen något att le över? Jag ler för att han var inuti musiken, hela tiden. Vägrade kompromissa trots de uppenbara karriärmässiga felbesluten och möjligen tvivelaktiva livsvalen. Visade filmen inte bara en rätt osympatisk och förändringsobenägen musiker på folkscenen i New York 1961? Jo, ja, men nej. Den fina inledningsscenen med Llewyn Davis och gitarren på klubben The Gaslight forsätter med att han under rökpaus i gränden utanför får stryk. Scenen kommer igen, filmens cirkel sluts.
Att vara den som är precis före och nästan helt rätt, men ändå inte är ”den” – där hittar vi en sådan som Llewyn Davis. Och han är också en av alla dem som spelar och spelar, och sjunger och sjunger, inte för att vara en musikalisk influens eller för att slå igenom, utan för att musiken är ett språk som ger möjlighet att uttrycka något som man annars inte skulle kunna uttrycka. Eller för den där känslan som många som sjunger i kör, dansar, målar, spelar trummor i en battería eller övar på sin pedal steel, klipper film, forskar, idrottar eller, varför inte, lukar potatis, kan uppleva. Känslan av att det man gör svävar hinderslöst. Efter timmar av övande och med en del av jaget som investering, i den totala koncentrationen formuleras delaktighet i något annat, större. Mihály Csíszentmihály kallar detta tillstånd för flow. Filosofen och psykologen Rollo May fångar något väsentligt som har med skapande och skapelsen att göra i Modet att skapa (1994, 112-113)
Just när man finner den form som motsvarar det man vill skapa, uppstår en intensiv glädjekänsla – eller kanske bättre uttryckt en känsla av mild extas./—/ Jag tror den härrör från upplevelsen att det-är-ju-så-här-det-är-meningen-att-det-skall-vara. Om så bara för detta ögonblick är vi delaktiga i skapelsemyten./—/ Glädjen kommer av att vi är delaktiga i varandet som sådant, hur ringa vår delaktighet än må vara.
Jag tror det är det jag ser och igenkänner i Inside Llewyn Davis, och därför jag ler, på insidan.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet
Lämna ett svar