Mikael Ringlander rapporterar från ett seminarium med rubriken Vindar över Baltikum. Utgångspunkten för seminariet var den flerfaldiga festivalvinnande filmen In the Crosswind (bland vinnare av INTERFILM och Signis Ekumeniska jurys pris vid den internationella filmfestivalen i Warsawa i höstas).
Filmen In the Crosswind (2014) av Martti Helde är filmad i en teknik (tableau vivant-form)som jag bara sett i reklam film tidigare. Det är stillbilder som blir tredimensionella och levande. Långa kameraåkningar över orörliga människor. Det blir mycket vackert men också mycket otäckt. Martti Helde tog emot Thessalonikifestivalens pris för Artistic Achievement.
Filmen skildrar hur en grupp människor i Estland deporteras till Sibirien under andra världskriget och tvingas arbeta och leva under vidriga förhållanden. Den är baserad på en sann historia från en tid då tusentals familjer splittrades. Historien bygger på brev som skrevs av en ung filosofistuderande kvinna, Erna, till mannen Heldur efter den fjortonde juni 1941 då de deporterats tillsammans med cirka 40 000 människor från de baltiska staterna till Sibirien.
Seminariet handlade om vad var det som hände under denna period och situationen i de baltiska länderna ut idag. I panelen för att samtala om filmen fanns personer som på olika sätt har personliga erfarenheter av sovjettidens politik. Medverkade gjorde Hain Rebas, professor i historia och tidigare försvarsminister i Estland, Malcolm Dixelius, journalist och Rysslandskännare, Maarja Talgre, kulturjournalist och författare. Moderator: journalisten Neta Norrmo.
Maarja Talgre berördes starkt av film och sade så här
– Det Stalin gjorde med esterna (och letterna, litauerna och ukrainarna) kan definieras som folkmord. Stalin kunde ägna sig åt detta utan att USA eller Storbritannien kom med kritik eftersom de tre varit allierade under andra världskriget. Stalin hade hjälpt till att stoppa Hitler. 20 miljoner ryssar hade stupat. Dessutom var det svårt för utomstående att få insyn i vad som försiggick långt ute på den Sovjetiska tundran.
-Stalin använde dessutom sin propagandaapparat till att hävda att esterna (och letterna, litauerna) var ”fascister”, hade mördat judar och behövde straffas.
Det är alltid segraren som skriver historien, bestämmer vad som är sanning. Esterna fick leva med traumat att decimeras som folk, plågas och förnedras och samtidigt smutskastas i västvärldens ögon. Världen var i chock över den ohyggliga Förintelsen som nazisterna begått och orkade inte ta till sig fler hemskheter.Dessutom var man rädd för Stalin. Inte minst i Sverige. Ta bara exemplen med Baltutlämningen och sveket mot Raoul Wallenberg. När Estland firade 20 år som fri republik i Berwaldhallen sa en av mina kolleger: ” -Men varför reagerade vi inte emot Sovjets förtryck?” och svarade själv: ”-Javisst ja, vi hade fått lära oss att det var något skumt med balterna, dom var inte riktigt rumsrena.”
Först när Estland blev fritt efter en mycket lång ockupation kunde esterna börja bearbeta såren efter Sibiriendeportationerna. En mycket smärtsam process med skam och förträngda minnen (skildrat av både av författaren Sofi Oksanen och författaren och filmaren Imbi Paju).
In the crosswind kan ses som nästa fas: den avskalade, oerhört sorgsna och poetiska bearbetningen av ett helt folks trauma.
Under festivalens avslutande gala tilldelades filmen priset Publikens val: långfilm.
Mikael Ringlander
Präst, projektledare Kultursamverkan Göteborgs Stift