Tänk att få möta dig själv i rörliga bilder, 70 år efter att du fångats på film. Det är precis vad de medverkande i Magnus Gerttens dokumentär Every Face Has a Name får göra, identifierade ur en journalfilm från när de kom till Sverige efter kriget. I filmen hör man deras namn. Man får se dem se sig själva. Det är något märkvärdigt som sker när de får återse sina yngre jag, sina vänner, syskon eller sin mamma och påminns om ett betydelsefullt ögonblick i livet. Inledningsvis säger flera ”jag minns inget, har inget att säga” men arkivfilmen återväcker minnen, tankar och känslor. Berättelserna flödar fram ur glädje och sorg, sett från den punkt när hamnen blev en port till frihet.
Över en tidvis svajig telefon får jag en pratstund med Magnus Gertten några dagar efter att filmen fått Angelos Svenska kyrkans filmpris vid
Foto: Mikael Ringlander
filmfestivalen i Göteborg. Ett pris han är glad och känner sig hedrad över. Gertten började som journalist, arbetade för P1 och även med musik, men övergick till dokumentärfilm har gjort filmer som Blådårar och förra årets stora publik- och kritiker succé Tusen bitar.
– Jag tror att jag så sakta gled över till dokumentärfilm för att jag inte riktigt kände mig hemma i den här svartvita, lite förenklade mallen som journalistiken innebär. Dokumentärfilmen har ju en sorts fördel av att den kan uttrycka mycket fler nyanser än nyhetsartikeln, som folk ska förstå på fem sekunder. Man kan följa människor som under dokumentärens gång ändrar ståndpunkt. Jag tror gråskalorna passade mig ganska mig ganska bra, vid sidan av det faktum att jag gillar att få gräva ner mig i historier på ett eller annat sätt. Man håller på i flera år. Samlar in material och fakta. Försöker förstå och bearbeta det i sitt eget huvud. Vad är det här för historia jag håller på med? Vad handlar det här om egentligen? Vad är det? Jag ser en yttre historia, men vad är den inre historien?
Det leder in på hur arbetet gick till. Jag upplever det som organiskt, som att filmen växt fram.
– Ja absolut, Every Face har ju verkligen på många sätt växt fram. När min far var en liten pojke, så han stod i hamnen och såg när flyktingarna och överlevarna kom. Han har alltid tyckt att vi borde göra en film om det. Men det var inte förrän jag insåg att svenska nyhetsfotografer faktiskt filmat båtarna när de anlände och när folk tar sina första steg i frihet som jag tänkte den här stora, lite omöjliga tanken – Vilka är de man ser, kan man ta redan på det? Så jag tror att fascinationen över den lite omöjliga utmaningen var det som gjorde att jag började. På vägen så blev det en film – Hoppets hamn (2011). Den handlade i om mottagandet, stora livshistorier kring några av dem som kom och en del av dem som var mottagare. Mottagandet var en del av denna väldigt stora humanistiska aktion som det var. Att vi dels skickade ner bussar för att hämta överlevare från lägren, men också i hur vi tog hand om dem. Efter Hoppets hamn tänkte jag ”Nu har jag ju verkligen gjort mitt, nu ska inte gräva mer i det här.”
Men det var inte slut där. När man åkte runt i världen och visade filmen så blev det en öppning mot något annat. Till exempel vid en visning i Jerusalem år 2011.
-Det var en fin visning och bra samtal efteråt med tuffa frågor; om antisemitism i Malmö, om att man inte tyckte det judiska var tillräckligt betonat. Ett antal sådana tillspetsade frågor som är kul att få, tycker jag. Det ska man ju tåla. Det är ju därför man är ute med sin film!
– Mot slutet så var det en liten dam som försiktigt räckte upp handen och sade med ganska svag röst: ”Ursäkta mig, men man ser i din film, i arkivbilderna… Det står en grupp kvinnor som precis har kommit av båten och bredvid dem så står det en liten flicka som håller en filt i handen. Jag vill bara säga att det är jag”.
– Det var en fantastisk upplevelse, att en bild som vi har tittat på hur många gånger som helst i klippningen… Plötsligt så fick vi ett namn på den då lilla flickan. Det var en av de enskilda händelser som fick mig att börja gräva vidare i berättelsen. När Hoppets Hamn visades på Sveriges Television, hörde folk av sig för att det känt igen någon. Vi fick en liten summa pengar av SVT för att filma dem. Jag tänkte inte heller då att det skulle i någon mening bli att det skulle bli en film utan mer en dokumentation, men sen kom tanken att ”man kanske kan göra en kortfilm”…(skratt) Vi fortsatte med researchen och försökte anta den stora utmaningen: vilka är de här människorna? Utmaningen som resulterat i Every Face Has a Name.
Hur har researchen gått till? Är det bara du eller är ni ett team?
Magnus: Vi har varit fler människor inblandade. I början var det min far, som är en duktig amatörhistoriker, som hjälpte mig. Utöver det en researcher och jag själv. Vi har insett att det här tar lång tid. En stor fördel var att det faktiskt fördes passagerarlistor, som finns kvar. De har varit själva utgångspunkten. Vi tog reda på att den här filmrullen är filmad den 28 april 1945. Det lyckades vi ta reda ut genom att se att det fanns spädbarn på filmbilderna. Spädbarnen kom en speciell dag, alltså var det filmat då. Sen så har vi suttit med passagerarlistorna, ca 1900 namn. De flesta kvinnor, få av dem har kvar sina ursprungliga namn. Så man kunde inte googla upp listan i största allmänhet (skratt). Vi i har sökt via internet och varit i kontakt med olika överlevarsammanslutningar. Vi har haft kontakter och gjort research i Israel, Polen och USA. Sedan har vi också använt sociala medier. Det kommer in tips hela tiden. Ett mail kom in bara idag. Överlevare och befriande bor ju verkligen utspridda över precis hela världen, så man får lov att resa mycket som filmare, som jag ju tycker är kul.
Finns en öppning för en fortsättning? Om första filmen genererade nya namn och berättelser så kan man ju tänka sig att Every Face kommer att generera ytterligare berättelser.
– Ja, absolut. Vi har massor av helt fantastiska historier som aldrig kom med i filmen. Så här långt har vi identifierat ett 50-tal personer på filmrullen. Jag är tveksam till om det blir ytterligare en film, men man ska ju aldrig säga aldrig ju…
Vi jobbar med ett webbprojekt; www.everyfacehasaname.com där vi efterhand presenterar nytt material. Det är ett sätt att kunna fördjupa historierna och bakgrunden, både till dem som syns i filmrutorna och till vårt samtida spår i Pozzallo, parallellhamnen och händelser idag som på något sätt är exakt likadana som i Malmö 1945. En sak särskilt skiljer Every Face Has a Name från Hoppets Hamn. Every Face slutar i nutid.
Precis, och väldigt effektivt så. Det var så underbart med okommenterade bilder. Där ryms man ju själv i det, bottnar alla de frågor om medmänsklighet och mottagande och som man i någon mån är en del av vare sig man vill eller inte. Det var jättestarkt.
– Det var många som hade synpunkter på det i processen och det är inte förrän man gjort det som man vet om det funkar. Och jag kan säga att det tog ett år att hitta exakt rätt ställe där vi kunde fånga just när det kommer in en båt. Vi hade lite flyt, lite tur där.
Vad händer närmast med Every Face Has a Name?
– De officiella visningarna börjar den 20:e februari i Malmö och Lund. Parallellt med blir det en internationell lansering av filmen. I slutet av april visas filmen i en kortare version på samtliga nordiska tv-kanaler.
Magnus Gertten har arbetat länge med filmen, det finns mycket att prata om, men vi avslutade här. Min avslutning blir några rader av Tranströmer som jag haft i tanken sedan jag såg filmen förra veckan
” Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv”.
När jag kom hem från Göteborg letade jag upp fortsättningen;
”Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: ”Stanna!” vad som helst, bara jag slipper känna mig själv”. Och det finns en båt som vill lägga till – försöker just här – den kommer att försöka tusentals gånger. Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret, in bland partygästerna som dansat sig varma.” ( Preludier II ur Mörkerseende, 1970)
Här kan du se Every Face Has a Name på bio (fler datum och platser tillkommer)
DOC LOUNGE:
17 februari
Doc Lounge Malmö (regissörsbesök)
25 februari
Doc Lounge Kalmar
BIOGRAFPREMIÄR för repertoarvisningar start 20 februari
Spegeln, Malmö
Kino, Lund (regissörsbesök 24 feb)
BIOGRAFPREMIÄR repertoarvisningar start 28 februari
Panora, Malmö (regissörsbesök 28 feb)
NORRKÖPING
26 februari 28 feb, 1 mars
Cnema, Norrköping
KRISTIANSTAD
Filmmuseet, Kristianstad
15 mars
HELSINGBORG
Röda Kvarn, Helsingborg
STOCKHOLM
Bio Rio, Stockholm
28 februari
1 mars Filmfrukost (med regissörsbesök)
Tempo dokumentärfilmsfestival, Stockholm
6 och 8 mars (Regissörsbesök på första visningen)
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet,
medlem i årets jury för Angelospriset