Det är sensommar och Ola Sigurdson befinner sig i Schweiz, i Locarno närmare bestämt. Han är där för att som representant för INTERFILM medverka i juryn för det ekumeniska filmpriset, vid filmfestivalen i Locarno. Här kommer en första krönika, från invigningsdagen av den 68:e festivalen.
Klockan är halv tio på kvällen den 5 augusti. Det är åtminstone trettio grader varmt på Piazza Grande i Locarno. Efter några tal har Jonathan Demmes nya film Ricki and the Flash världspremiär för drygt 8000 åskådare – utomhus.
Foto: Sigurdson
Den mest spektakulära delen av den sextioåttonde Festival del film Locarno har inletts, filmvisningar varje kväll på torget i den lilla schweiziska staden vid Lago Maggiores norra strand, inte så långt från den italienska gränsen. Tidigare på eftermiddagen har jag sett Josh Monds film James White, en av de filmer som ingår i den internationella tävlingen och som den ekumeniska juryn skall se och bedöma. Om Ricki and the Flash är en amerikansk feel-good om den ålderstigna rockstjärnan Ricki och hennes komplicerade relation till sina barn och för detta make, så är James White ett existentiellt drama om en ung mans riktningslöshet mellan två dödsfall– hans pappas och hans mammas. Skillnaden är stor och illustrerar också bredden på festivalen i Locarno. De små pressvisningarna för olika jurygrupper och de fantastiska världspremiärerna på Piazza Grande. Det kommer att bli intensiva tio dagar.
Ola Sigurdson, professor i Tros- och livsåskådningsvetenskap
Göteborgs Universitet