I sin andra krönika från Locarno delar Ola Sigurdson med sig av några filmtips direkt från det filmflöde han befinner sig i.
Det är onsdag morgon på 68 Festival Internazionale del film Locarno 2015. Jag har nu sett femton filmer för den ekumeniska juryns räkning plus en bonusfilm. Dessutom har det blivit ytterligare sex kvällsfilmer, fyra av dem utomhus på magnifika Piazza Grande. Kvällsfilmerna är mer publika än de flesta filmerna i den internationella tävlingen. En del av dem är verkligen stor underhållning, som tisdagskvällens magnifika indiska film noir, Bombay Velvet av Anurag Kashyap. Kashyap talade själv på scenen om influenser från Sergio Leone, Francis Ford Coppola och Martin Scorsese, men han transformerar deras stil till indiska förhållanden.
När det gäller filmer i tävlingen är dessa ofta mindre publikfriande. Det handlar sällan om det visuellt fängslande som försöker suga in åskådaren i handlingen – om det alls går att tala om handling. Ett antal filmer är 
mindre beroende av en berättelse som går framåt steg efter steg eller en talad dialog. Cosmos av den polske regissören Andrzej Zulawski – en film som säkert kommer att låta tala om sig – innehåller visserligen mycket tal, men är en av de filmer som tydligast ger sig åt det surrealistiska och bryter upp berättelsens form. Samma sak – men med mindre dialog och mer lågmält – sker i den georgiske regissören Otar Iosselianis Chant d’Hiver; här blir tidsförloppet snarast cykliskt, som för att inpränta hur historien upprepar sig. Filmen börjar med en avrättning under andra världskriget för att fortsätta med scener där soldater i modern tid stjäl mer eller mindre värdefulla ting från invånarna i den lilla by de just erövrat. För det mesta utspelar sig filmen i Paris och bär drag av en mild galenskap.
Andra filmer berättar mer tydligt en historia. En produktion som förtjänar att nämnas, inte minst för sitt tydliga budskap, är den schweiziska filmen Heimatland som skapats av inte mindre än tio unga regissörer tillsammans. Trots detta är Heimatland långt ifrån en experimentfilm utan berättar med en stil som snarast påminner om amerikanska katastroffilmer om det åskmoln som plötsligt börjar torna upp sig över centrala Schweiz. På något sätt, visar det sig, är detta åskmoln förknippat med en växande främlingsfientlighet, både som orsak och verkan. Schweiz har isolerat sig från omvärlden på ett sätt som hotar att bli dess undergång. Molnet växer, paniken sprider sig i städer och byar och katastrofen är så småningom ett faktum. Den här filmen skulle göra sig väl på vilken kommersiell biograf som helst med dess rappa tempo och skickliga bildbehandling – utan att för den skull vara helt renons på budskap: främlingsfientlighet är, som bekant, dessvärre ett gemensamt problem för stora delar av Europa. Låt oss hoppas att den så småningom hittar fram till en biograf nära oss.
En tydlig historia med moralisk udd hittar man också i en mer lågmäld form i den poetiska italienska produktionen Bella e perduta av Pietro Marcello. Bella e perduta utspelas på landsbygden utanför Neapel och är närmast en mytologisk moralitet till sin genre, även om den innehåller en sann historia om herden Tommaso. “L’angelo di Carditello” som han kallades dedikerade sitt liv till att försöka rädda det vackra palatset Carditello från undergång orsakad av Camorran liksom den italienska statens likgiltighet. I filmen tar han också hand om den unga buffelkalven Sarchiapone (som kan tala!) – buffeln har tidigare varit människans vän, men nu finns inget behov av annat än kossor som producerar mjölk, och detta skulle egentligen betyda Sarchiapones död. Tommaso dör i en hjärtattack, men Sarchiapone går då i arv till en Pulchinella – Commedia dell Arte-figuren, ett slags trickster eller en kasper från underjorden – vars uppdrag det blir att ta med Sarchiapone på vandring. Filmen skildrar ett Italien där skönhet och närhet till andra varelser gått om intet. Talande är att de enda (mänskliga) barn som filmen visar är bilder på barn som dödats i attentat. När skönheten försvinner, verkar också barnen försvinna. Trots detta är Bella e perduta en mycket vacker film.
Dagarna bjuder med andra ord på en viss variation. Inte så konstigt kanske, med det aldrig sinande utbudet av film. Snart dags för nästa.
Ola Sigurdson
Tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs Universitet
En artikel om ekumeniska juryn finns att läsa här (texten är på italienska).