Ola Sigurdson presenterar vinnaren av den ekumeniska juryns pris i sin sista krönika från Locarno.
OK. 19 filmer i tävlingen. På torsdags kvällen hade den ekumeniska juryn, bestående av från Thomas Wipf och Franz-Xaver Hiestand från Schweiz, Gaelle Courtens från Italien, Martin Ernesto Bernal från Argentina och Catherine Wong, jruyns ordförande, från Hong Kong och så jag från Sverige sett allihop. I stort sett hela fredagen ägnade vi åt att vaska fram en vinnare. Filmfestivalens konstnärlige ledare Carlo Chatrian påpekade när vi träffade honom att det var ett osedvanligt starkt startfält i årets upplaga av Locarnos Concorso internazionale – och det är lätt att tro honom. Alla kom naturligtvis inte i fråga för det ekumeniska priset, inte nödvändigtvis för att de inte höll måttet utan kanske snarare för att snarare kunde förstå som stilistiska experiment. Den holländske regissörens Alex van Warmerdams Schneider vs Bax gillade jag särskilt, den kan förstås som ett slags holländsk Western. Vår uppgift var att se vinnarfilmens andliga, existentiella och politiska betydelse, och då var den ingen stark kandidat.
Överläggningarna som tog hela fredagen är nog inte så intressanta att veta något om och dessutom är de väl mer eller mindre hemliga. Resultatet stod dock klart efter fyra timmars överläggningar och förvånade juryn själv. Den iranske regissören Sina Ataiena Denas film Ma dar Behesht (som festivalen översatt med den engelska titeln Paradise vilket nog är en ungefärlig översättning) fick 2015 års ekumeniska filmpris vid filmfestivalen i Locarno med följande motivering:
”En stark och modig iransk film om Haniehs vardag, en ung kvinnlig lärare som arbetar i en skola i någon av Teherans södra förorter. Tack vare enstaka ögonblick av frihet kan man erfara en känsla av hopp trots de förtryckande omständigheter som iranska kvinnor måste uthärda.”
Att dessa dystra omständigheter också omfattar filmarbetet vittnar det faktum att Ma dar Behesht tagit tre år att göra om och att det fått ske i hemlighet. Sina Ataiena Dena har deklarerat att detta är en första film i en trilogi som skall beskriva det strukturella våld som det nuvarande iranska samhället lider av. Att regissören fått lägga ned stor möda för att kunna göra sin film är emellertid inte huvudanledningen till att ge honom priset. Det handlar om en film som engagerar på ett djupt sätt genom sina drabbande bilder av en ganska enahanda vardag. Kontrasten blir desto större i de nämnda ”ögonblicken av frihet”: flickorna på skolan som sparkar fotboll till den kvinnliga rektorns ivriga protester, spelar musik och dansar – till och med att återvända hem för att hämta sitt (förmodligen förbjudna) nagellack blir på sitt sätt en spontant framsprungen frihetshandling. Ma dar Behesht är ett utmärkt exempel på hur film förmår skildra ett samhälleligt tillstånd och – förhoppningsvis – bidra till dess förändring. Sina Ataiena Denas film är mångbottnad. På ett sätt är den bara en skildring av hur samhället i Iran ter sig, på ett annat blir den just därigenom ett vittne om nödvändigheten av förändring. Också Ma dar Behesht i sig själv blir därigenom ett ”ögonblick av frihet”.
Två andra filmer fångade också juryns uppmärksamhet i sådan grad att de förtjänade var sitt omnämnande. Den sydkoreanska filmen Jigeumeun Matgo geuttaeneun teullida (Right now – wrong then) av den tämligen kände Hong Sangsoo är ett kammarspel om mänskliga relationer med två akter som får dessa att framträda i tydlig relief, och slår också ett slag för filmmediets värde: ”En film om kärlek, ärlighet, integritet och modet att gå bortom sociala barriärer. Med ömsint humor visar den hur små variationer öppnar vidare möjligheter.” Även den italienske regissören Pietro Marcellos film Bella e perduta, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg, fick ett särskilt omnämnande: ”En profetisk berättelse om en sann historia om respekten för och omsorgen om vårt ’gemensamma hus’. Inte bara ett politiskt uttryck utan också en poetisk erfarenhet.” Här frammanar Marcello Pasolinis anda – en av de första saker jag skall göra när jag kommer hem är att kolla upp Marcellos tidigare film La bocca del lupo från 2009. Så småningom också Hong Sangssos tidigare filmer.
Pristagaren får 20.000 Schweizerfranc för att underlätta distributionen av filmen till schweiziska biografer. Anledningen till att en jury väljer omnämnanden – som inte består i något annat än just omnämnandet – är att uppmärksamma dessa filmer och få fler att se dem. Nu är det lördag kväll och prisutdelningen pågår för fullt. Själv sitter jag på Frankfurts flygplats och skriver detta efter att ha missat förbindelsen hem till Göteborg. Det kan vara värt att påpeka att tio dagar med film (det blev nog sammanlagt närmare 30 stycken) är hårt arbete, trots den fantastiska miljön i Locarno. Märkligt nog är jag ganska sugen på att komma hem och se mer film.
Ola Sigurdson
Professor Tros- och livsåskådningsvetenskap, G U