21 filmer senare


Här följer en summerande rapport från Mikael Larsson, efter en vecka i filmens tecken.

29/4 2017

Efter en intensiv vecka med 21 filmer, 19 filmer i tävlan, var det då dags att kora en vinnare. Och juryn var enig. Till kriterierna hör givetvis konstnärlig kvalitet och originalitet. Men mer specifikt för oss är att filmen ska ställa frågor om människans ansvarighet eller peka mot tillvarons transcendenta dimensioner. Det kan vara filmer som på ett särskilt sätt uppehåller sig kring mänskliga rättigheter, arbete för fred och rättvisa eller solidaritet med minoriteter och förtryckta. Betyder det att det måste vara religiös feelgood? Inte nödvändigtvis. Att på ett trovärdigt och respektfullt sätt skildra människans mörker och utsatthet är en viktig uppgift. I juryn har vi ändå velat premiera filmer som inte stannar på botten.

2017-04-29 21 04 59
José Álvares. Foto: M Larsson

Utifrån dessa kriterier var det två filmer som tydligt stack ut. Vinnare av den interreligiösa juryns pris 2017 blev José Álvares lågmälda och mycket finkänsliga The Gaze of the Sea (Mexiko, 2017). Det är en berättelse om sorgearbetet efter 5 mexikanska fiskare och en biolog, som förliste 2011. Hur sörjer man när det inte finns kroppar att begrava eller någon grav att gå till? Här möter vi folklig katolsk fromhet. I filmens centrum står en kvinna som leder arbetet med att samla in minnen från de döda. Vi får möta familjerna. Deras kamp att acceptera männens livsval, hur de offrat sina liv för gemenskapen, för sina familjers överlevnad. Och brottningen med den egna skulden. Bland dessa marginaliserade finns en värdighet, en värme, kärlek. Blev själv mycket berörd av hur huvudpersonen, som själv utsatts för övergrepp som barn, förmår att hjälpa andra att försonas. Inte bara med varandra, utan också med livsbetingelserna, havet, denna källa till överlevnad, men också en ständig fara. Utan att på något sätt förenkla är det här en film som andas hopp, där människorna sömlöst skriver in sig i den större berättelsen om några andra fiskare och prostituerade…

Juryns motivering lyder såhär:

The gaze of the sea glows with beauty and grace. Giving voice to a community of Mexican fishers struck by loss and grief, the film shows us what it is to be human. In these fragile men and women, forgiveness and redemption materialize. The film illuminates how love empowers them to overcome pain and find reconciliation with each other and with nature.”

 

Vi gav också ett hedersomnämnande till Reyan Tuvis No place for Tears (Turkiet 2017), om kriget i Syrien, som jag skrev om i förra inlägget. Med följande motivering:

 

”As war rages in Kobane, the inhabitants of a neighboring Kurdish village resist oppression and brutality armed only with their sense of solidarity, identity and dignity. A powerful film of love and hope.”

 

Nu hade vi fått stränga förhållningsregler om att bara ge ett hedersomnämnande. Av de andra priserna, gladdes jag personligen mycket över att Ziad Khalthoums A Taste of Cement, som jag skrev om i förra inlägget, belönades med den Internationella juryns största pris. Kanske den estetiskt mest virtuosa filmen. Francois Jacobs A Moon of Nickel and Ice, som jag skrev om i första inlägget, fick dessvärre gå hem tomhänt. Oförtjänt och om du frågar mig, men så är det ju ibland i den här världen.

 

Och därmed har det blivit dags för mig att säga tack och hej från Nyon.

 

Micke L NyonMikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *