Krönika från Nyon nr 2


 

 

Här kommer en andra rapport från från filmfestivalen i Nyon, Mikael Larsson berättar om sina intryck.

28/4 ”Protest mot systemet”

Tidigt under festivalen såg vi Lionel Rupps A Campaign of their own , där vi får följa en handfull gräsrötter under Bernie Sanders presidentvalskampanj. Någon förlängd reklamfilm är det absolut inte fråga om. Bernie som person är inte i fokus. Snarare handlar det om vad själva elden består av. Vilken vision har de som delar ut flygblad? Vad uppfattar de som ruttet i staten och i det demokratiska partiet? Vilket nytt samhällskontrakt drömmer de om? Här får vi följa med längst bak, på förmötena till motståndsrörelsen inom Bernielägret. Slående också hur amerikansk kampanjpolitik har så tydliga religiösa övertoner/former. Det är verkligen väckelsemöte både i tilltalet och i drömmen om det förändrade livet. Dessutom är det en väldigt vacker film. Fantastiska scener utanför det stora konventet, bland de som inte kom, och varken hör eller ser ordentligt. Där händer också politik.

Italienska Upwelling av Silvia Jop är en helt annan film. Där får vi följa med nyvalda borgmästaren i Messina (Sicilien). Som vägrar kavaj. Som vill arbeta för klimatet, men också för mera mindfulness i största allmänhet. I fokus här är den möjligen anarkistiska rörelsen i Italien där man bl a ockuperat övergivna teatrar. Ungdomar som tappat tilltron till systemet och som vill arbeta för förändring. Går det att skapa en bro mellan utomparlamentariska aktivister och de som vill verka inom systemet? Jätteviktiga frågor som dessvärre tappas bort och förminskas i något som snarare blir en parodi på rörelsen.

Kinesisk/kanadensiska Taming the Horse  av Tao Gu förstod jag inte alls från början. Vi får följa en 30-årig slacker. Som inte får till det med jobb eller familj. Bor fortfarande hemma. Han bestämmer sig att åka upp till sin barndoms by i inre Mongoliet (5 dygns tågresa) med en kompis (filmaren). Det blir också en inre resa där han brottas allt mer existentiellt med sina livsval och finner det outhärdligt, på etiska grunder, att slå sig fram på marknaden. Han vill helt enkelt inte spela spelet. Här får vi se hur det politiskt-ekonomiska systemet präglar också den som försöker ställa sig utanför? Att det inte slutar lyckligt har ni redan räknat ut.

Från Singapore presenterade Tan Pin Pin In Time to Come en av de mer säregna bidragen. I samtalet efter filmen berättar regissören att hon inte tänkt att den skulle visas internationellt. Man kan nästan förstå varför. Den i stort sett helt tysta filmen (noll voiceover) bygger på att man har viss lokalkännedom. Det handlar om människans alienation från naturen och digitala fångenskap. Vi får kort sagt se människor som väntar och medan de väntar som kollar de sina mobiler. På idrottsarenor, i köpcenter, i arbetet med tidskapslar (en jättegrej just i Singapore, när filmen gjordes firade staten 50 år). Vi får följa brandövningar, morgonsamlingar utanför skolan. En fullständigt övervakad och kontrollerad värld. Det är lite som att gå på konstmuseum. Roy Andersson nämndes men fotoskolan ”The new topographics” (med bl a Steven Shawn) ligger närmare. En utmaning.

Kanadensiska Destitierros av Hubert Caron-Guay var sist ut i startfältet. Här får vi följa ett antal sydamerikanska migranter på deras färd norrut mot USA. Intervjuer med dessa människor varvas med väntan och försöken att hoppa på tåg. Kameran springer bokstavligen med (och flyr tillsammans bort från immigrationspolisen). Det är inte originellt, men det är viktigt och drabbande. Vad är det som får dessa människor att lämna sina hem? För många gäller inte drömmen ett bättre liv, utan överlevnad över huvud taget. Blev särskilt tagen av en ung kvinna som berättade om det korrupta rättssystemet. Den som har pengar kan alltid komma ut ur fängelset, vilket betyder att många tar lagen i egna händer. Och vad gör man då? Mord kan köpas av tonåringar som behöver mat, som billigast för 20 dollar. Med mina glasögon klingar det väldigt mycket Amos: ”Brott på brott har Israel hopat. Jag vill inte dröja med domen. De säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor.” (Amos 2:6)

Två filmer berör kriget i Syrien. Ziad Khalthoums A Taste of Cement är bokstavligen blytung. Här ser vi kriget från syriska gästarbetares perspektiv. Som bygger skyskrapor i Beirut under slavlika förhållanden. Sover och arbetar. Får inte röra sig utanför området. Paradoxen är att dessa män lämnat det sönderbombade Syrien för att återuppbygga det tidigare bombade Libanon. Det här är en sanslöst vacker film. Inga intervjuer, det skulle vara för farligt. Men ändå känns det som att vi får höra dessa män. I blickarna, kropparna. I den stumma värdigheten. I ett av filmens för mig starkaste ögonblick bryts bombningarna med gjutandet av betong. Sisyfos eviga kamp i blixtbelysning. En tid att riva, en tid att bygga upp. En tid för krig, en tid för fred. Det finns inget sensationslystet med den här filmen. Inte heller särskilt mycket hopp.

Reyan Tuvis No Place for Tears  ger istället röst åt barnen och kvinnorna. Vi får följa striden om Kobane från en liten by på andra sidan turkiska gränsen. Ljuden från striderna hörs hela tiden. På kvällarna står hela byn ute vid fälten med kikare. Vi får följa de obeväpnade tonårstjejerna som bevakar vägen in till byn på natten. De ensamkommande barnen som lämnat familjen kvar innan striderna utbröt. Som inte kan sluta sjunga. Kvinnorna som tvättat och lagat mat åt soldaterna. Och stridit själva. Och säger åt männen att sluta gråta. Den gamle mannen som blivit skadad och ändå vill tillbaka. Här möter vi kriget som absurt skådespel och fasansfull realitet. Men det slutar inte där. Vi får också se barnen leka i ruinerna (efter krigets slut), pojken som lagar husgrunden, musikerna som försöker rädda de skadade instrumenten. Vi är väldigt långt ifrån någon idyll. Men livet fortsätter bortom vansinnet. I bybornas gemenskap och solidaritet finns en värme och en beslutsamhet att inte ge efter hatet. Här får vi se bilder som aldrig någonsin visas på nyheterna.

Micke L NyonMikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *