Den svenska filmen Call Girl väckte diskussion långt innan den visades på Stockholm filmfestival. Det är begripligt. Den balanserar på den sköra tråden mellan fiktion och dokumentär, politisk skildring av ett Sverige 1976 och kränkning av verkliga personer.
Enligt min mening klarar den inte av att hålla balansen, utan faller ned som en kränkande skildring av statsministern Olof Palme – och för övrigt också Torbjörn Fälldin. Statsministern nämns förvisso inte med namn, men man får lov att vara väl naiv om man inte ser de karakteristiska dragen i framställningen.
Mycket av debatten om filmen har handlat om var gränsen går för vad man får eller bör skildra. Både regissören Mikael Marciman och manusförfattaren Marietta von Hauswolff von Baumgarten har hållit sig undan debatten efter filmen. Inte så snyggt av dem att vägra kommentera filmen nu när den diskuteras.
Det är synd egentligen att diskussionen om filmen har blivit så baktung av deras effektsökande porträtt av statsministern för den är synnerligen välgjord och välspelad. Pernilla August, som jag tycker ofta spelar över, är här som hand i handske. Hon bär filmen och fyller ut varje scen i sin gestaltning av bordellmamman: förförisk, grym, sensuell och vulgär.
Susanne Wigorts Yngvesson
Filmens styrka är skildringen av samtiden genom fotot, detaljerna, stämningen, men tappar som sagt i porträtteringen av personerna. Det spekulativa skymmer sikten för det komplexa och djupet hos personerna – bordellmamman undantagen tack vare Pernilla Augusts kraftfulla tolkning.
Jag hoppas att filmen kommer att prövas rättsligt. Det vore bra med en diskussion om rättsliga gränser för konst, journalistik, fiktion, dokumentär, ansvar och moral.
Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm
Kommentera det här inlägget