Jag var nyfiken på den svenska filmen Blondie, premiär på fredag den 23 november. Fyra duktiga skådespelerskor i en film regisserad av Jesper Ganslandt. Fyra kvinnor och en man.
Kallt 70-årsfirande
Berättelsens kretsar kring en mor, Marie Göranzon och hennes tre försmådda döttrar spelade av Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Carolina Gynning.
De möts i familjehemmet för att fira mammans sjuttioårsdag, men det finns ingen kärlek eller omsorg i hemmet. I ett tal under födelsedagsfesten säger en av döttrarna; ”man vill vara en bra dotter.” Något som döttrarna helt enkelt inte har getts någon möjlighet till.
Om fasader och konflikträdsla
Blondie är en berättelse om att upprätthålla fasader och undvika konflikt. Filmen är bäst i stillbild. Familjen poserar som framför en kamera och ser då ut som en vacker lyckad familj.
Överhuvudtaget poseras det mycket i filmen. Många närbilder och ovanligt få repliker. Döttrarna gör uppror, skriker och är allt annat än duktiga flickor men det känns aldrig på riktigt.
Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.
Poserande utan mening
Den sista scenen är min favoritscen, då ska två av döttrarna lämna gården men först ska det tas en bild. Kameran riggas och alla ställer upp sig, men ingen bild tas. Det blir nåt fel på kameran. Poserandet sker utan betraktare och det känns befriande.
Beatrice Lönnqvist
Präst i Botkyrka församling, ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmspris
Kommentera det här inlägget