Det är roligt när en film infriar förväntningarna. Äta, sova, dö gör det med råge och nu har den kommit på DVD. Hela fyra tunga guldbaggar blev det i januari: bästa kvinnliga huvudroll (Nermina Lukac), bästa regi och manus (Gabriela Pichler) och bästa film (China Åhlander). Vilken debut!
Rašas liv
Det handlar om Sverige 2012. Vi får ett utsnitt i 20-åriga Rašas liv. Hon bor i norra skåne med sin pappa som har slitit ut sig och inte längre kan jobba. Raša är snabbast och stabilast på salladspaketeringsfabriken där hon jobbar. Ändå får hon sparken.
Vi får se cheferna som mår så dåligt av att komma med detta jobbiga besked. Arbetsförmedlingspersonalen med sina klämkäcka tänkapositivt mantran. Men framför allt får vi se den obändiga livsenergin hos Raša som inte låter sig kuvas eller reduceras, som tar initiativ efter initiativ.
Pigg socialrealism
Äta, sova, dö levererar en pigg och uppdaterad variant av socialrealism. Filmen har en dokumentär kvalitet som gör att det verkligen känns på riktigt. Cheferna är inga monster, inte ens rasistkillen på puben (han är bara lite korkad, Raša förstår det och orkar förklara för honom).
Och tonträffen är väldigt exakt. När Raša hälsar på gamla arbetskompisarna och upptäcker att hennes kopp är borta och ojsan vad tomt det blev när alla måste tillbaka till rullbandet. Där känns det inpå bara kroppen.
Utanförskapets produktionsvillkor
Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.
Att kalla något för tidsdokument låter kanske inte så upphetsande. Jag skulle ändå vilja göra det. Pichler med crew har åstadkommit något viktigt. Hon tar tempen på det svenska samhällsklimatet och låter oss se hur ”utanförskapet” produceras.
Utan pekpinnar, utan att förenkla. Hon väljer istället att ge röst åt den det berör, åt någon som är en av ”oss”.
Huvuduppgiften för Israels profeter i den hebreiska bibeln var att gissla maktens män och påtala strukturella orättvisor. Äta, sova, dö har en liknande effekt (på mig), även om Pichlers formspråk är avsevärt subtilare .
Mikael Larsson
Kommentera det här inlägget