Känslan som dröjer sig kvar efter filmen är ett vredesfullt famlande efter förståelse av samhällets förändring, en på samma gång undanglidande och kraftfull process.
Det är en känsla av utveckling i fel riktning, mot individuella och giriga lösningar på det gemensammas bekostnad. Också en känsla av vanmakt inför krafter som agerar utan motstånd och regleringar.
Filmen fångar en känsla av förlust. Det är dock inte alltid lätt att avgöra om det är förlusten av goda samhällsstrukturer eller en djupare existentiell förlust av sammanhang och liv, i takt med åldrande. Det är två äldre män, Stefan Jarl och Thommy Berggren, som tar till orda. Känslan av alienation inför en pågående utveckling är lätt att känna igen, men vars orsaker inte alltid är urskiljningsbara.
Uppgivenhet
Parallellen till den rikaste gruppen i USA är ofrånkomlig. En del USA-kännare menar ju att de rikaste givit upp projektet USA. Är det den utvecklingen vi skönjer konturerna av även i våra välfärdsstater, en brist på hopp inför det gemensamma projektet, och en slutsats att det gäller att förse sig från resurserna för egen del?
Det ekonomiska systemet har gjort oss alla till delaktiga i pappersekonomin och alternativa visioner om samhällsgemenskapen har nästan obefintliga stödjepunkter. Eller är det att dessa alternativ inte syns i mainstream-samhället
Homo economicus
Filmen utmanar kyrkan till en uppgörelse med ekonomismen, alltså synen på människan som en ”homo economicus” som i varje ögonblick maximerar sina investeringar.
Filmen utmanar också kyrkan i människovärdesfrågan. Den ifrågasätter jakten på social, kulturell och ekonomisk status som mänsklig drivkraft. Filmen ger röst åt forskare som pekar på ojämlika samhällens destruktiva konsekvenser, hur det påverkar människors syn på varandra, att också de rikaste är olyckligare där.
Människovärde och självrättfärdighet
Svenska kyrkans sociala arbete inbjuder ju till andra gemenskaper och sammanhang där människovärdet är absolut och var och en har en plats i gemenskapen och samtidigt får vara unik individ. (Även om det idealet förvisso kan vara svårt att uppnå i praktiken.)
Filmen väcker också frågor om synen på synd och självrättfärdighet. Man behöver inte vara komplett fläckfri för att vara moralisk. Ta exemplet Nina Björk, när hon pratar om ”skitdrömmar” och direkt blev anklagad för att kasta sten i glashus eftersom hon målat en fondvägg. Så bör det inte vara, då kan inget samtal föras.
Tomas Axelson
Kyrkan kan erbjuda en inklusiv och mörkt realistisk människosyn (här håller jag med föregående talare Bea Lönnqvists lutherska beskrivning av människan som samtidigt rättfärdig och syndare, simul iustus et peccator). Det ger i sin tur underlag för att ta en kamp med en överoptimistisk marxistisk eller nyandlig – människosyn.
Tomas Axelson
Lektor i religionsvetenskap, Falun
Kommentera det här inlägget