12 Years a Slave (2013)
Den brittiske filmregissören Steve McQueen har fått mycket beröm för sin film som utgår ifrån en autentisk berättelse. Solomon Northup blev 1841 kidnappad i Washington DC och fördes till den amerikanska södern och såldes som slav. I 12 år kämpade han för att hitta en utväg och lyckades 1853 nå sin familj. Som fri man skrev han en bok om sina erfarenheter som nu filmatiserats.
De flesta filmer om det amerikanska slaveriet förmedlar förnedringen i att som människa förminskas till ett ting. Det gör också Steve McQueens film. Att människan ses som en var sägs explicit då och då av vissa vita slavägare i filmen. Det gör vad de vill med sin egendom; straffar, förgriper sig, piskar, dödar. Med ett sakligt och empatiskt allvar skildras lidandet. De korrumperade själstillstånden hos de vita slavägarna mejslas obevekligt fram. Filmen avstår från att hetsa fram hämndkänslor där sådana är mycket motiverade. Istället skapas en berättelse om upprättelse och Solomons Northups kamp för att förbli en fri människa.
Regissören Steve McQueen vet något om hur det filmiska berättandet ska gestalta Solomon Northups erfarenheter av våld utan att det blir utmattande känslomässigt för oss som aldrig varit förslavade. Den enkla vägen är att rikta in sig på de uppenbara vredeskänslorna och de finns i filmen och finns också hos mig som ser filmen. Men riktigt nära huvudpersonen kommer man märkligt nog genom mycket stillsamma kollage som jag aldrig förut sett i en film om slaveriet; en sol på väg genom molnen, en vattenspegel, vind som rör trädens grenar. Ibland ser vi Solomon Northup betrakta scenerierna, ibland inte. Filmen 12 Years a Slave blir på det sättet en både våldsam och poetisk reflektion om slaveriets styggelse.
Lugnt och med fast blick betraktar McQueen människan; slavägarna som attackerar den som påminner om deras skuld, deras tragiska böjelse
för krafter som kröker slavens rygg och deformerar slavägarens själ. 12 Years a Slave ser också de fåtal som sätter sig upp mot slaveriet. Steve McQueens film reflekterar och tillåter oss som betraktare att se och tänka, och vi får tänka länge medan kameran vilar i sin blick på tillvaron.
För den som för något år sedan såg Quentin Tarantinos Django Unchained (2012) finns överlappningar och skillnader. I båda filmerna pågår en uppgörelse med det amerikanska slaveriets historia. Tarantino berör på ytan med ett visuellt spektakel, uppfriskande och lättglömt. McQueen beröra frågan om människovärdet som sådant på ett eftersinnande och kvardröjande sätt.
Tomas Axelson
Universitetslektor i religionsvetenskap med medieinriktning, Högskolan Dalarna
Lämna ett svar