Maria har bråttom, hon springer och skyndar genom ett icke namngivet land på den afrikanska kontinenten, men vart är hon på väg? Är Maria, som spelas av Isabelle Huppert, en främling på flykt eller hör hon hit, är hon hemma? Hennes vuxna, men flickaktiga, ansikte fyller hela filmduken, som trots närbilderna är svårt att komma bakom. Vem är Maria egentligen och varför är det så viktigt för henne att allt fortsätter som vanligt?
Vardag i inbördeskriget
White material
Med White Material (2009) återvänder regissören Claire Denis till Afrika, som hon bland annat skildrat i Chocolat. Den här gången är historien mer svårfångad, och snarare gestaltad genom tillstånd och minnesfragment än historiskt placerad i tid och rum. Det pågår ett inbördeskrig, vilket verkar vara ett faktum för alla utom för Maria. Hennes familj har sedan generationer tillbaka drivit en kaffeplantage med hjälp av arbetare från trakten. På gården bor Maria med sin son och exman, spelad av Christopher Lambert, och hans nya familj. Familjen är trasig och trevande. Relationerna otydliga.
Vägrar att fly
Trots att våldet trappas upp och franska armén uppmanar Maria och familjen att lämna landet, fortsätter hon att utföra sina dagliga sysslor som om ingenting hänt. Maten, medicinen, pengarna och bensinen tar slut och folket beväpnar sig. Milisen försöker stävja rebellernas uppror genom att skjuta ihjäl människor. Även sonen ”smittas” av våldet och blir sin egen och familjens fiende. En skadad rebelledare på flykt får gömma sig på gården, för Maria är inte, som de andra, på väg härifrån för att rädda sitt eget liv. Hon stannar och skyddar den som vill vara kvar i det land hon gjort till sitt, även om landet nu behandlar henne som en främling, som ”white material”, ingenting värd.
Vart ska hon gå?
Trots att våldet tar sig in innanför grindarna, tar Maria hand om kaffeskörden och upprätthåller vardagen. Hon målar läpparna röda och väljer mellan sina olika klänningar, precis som vanligt, för hon ska stanna i landet hon älskar, som är hennes, även om allt runt henne faller samman. Det är bara det att ingen längre vill ha henne här. Hon är vit, hör inte hit och har aldrig gjort. ”Extrem blondhet bringar olycka, det är något man får lust att ödelägga. Blå ögon är störande”, säger borgmästaren som tidigare varit familjens vän. Vart kan Maria vara på väg, ta vägen, när landet hon upplever som sitt inte längre vill ha henne här?
Den ensamma vita kvinnan
När spelreglerna ändras är den vita ensamma kvinnan plötsligen ingen. Hennes överlägsna ställning, som anas genom en förlegad kolonial livsstil, är som bortblåst. Hon är utelämnad till ett land hon gjort till sitt. Krampaktigt försöker hon hålla ihop resterna av det som en gång var hennes liv. Men hon vill inte höra skotten eller se de blodiga kropparna. Inte möta de tidigare vännernas blickar, som nu utstrålar hat och förakt. För vem är hon då, om hon släpper in verkligheten? Ingen, som ingenstans har att ta vägen och ett liv som tagits ifrån henne.
Historien slår tillbaka och år av förtyck kuliminerar i ett våld, som tar sig in i alla. Även Maria dödar till sist. White material väcker frågor kring rätten att kalla en plats för sin, längtan efter att allt ska vara som vanligt och möjligheten att få komma hem. Universella önskningar som slås i spillror när krig och våld kommer emellan och vardagen upphör att existera. Vi behöver vår trygghet, vårt hem, men på flykt är det svårt att veta vägen dit. Om Maria Vial kommer hem vet vi inte och vi vet inte heller, när filmen är slut, vem hon är.
Filmen hade premiär i Sverige 2010 och finns nu tillgänglig på dvd. Den visades under påsken 2011 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, under rubriken ”Passionsfilm: Kärlekens väg”.
Kajsa Wiktorin, skribent och kulturproducent av konst- och filmprojekt för ungdomar, Stockholm
Lämna ett svar