Pastorn i presbyterianska kyrkan i Venedig berättar att det bor cirka 60 000 personer här. Varje dag är det i genomsnitt 55 000 turister. Alltså en turist per invånare på ett ungefär. Det märker man på attityden på en del ställen. Efter en högsäsong med turister verkar venetianarna trötta på utsocknes. Utom Giorgio på caféet där jag från och med igår intar mitt morgonkaffe.
Idag, när jag kom för andra gången, kände jag mig redan som en stamkund. Genom vimlet av människor såg Giorgio att jag kom in genom dörren till det trånga caféet. Trots att det stod kanske tjugo personer framför ropade han tvärs över kön om jag vill ha ”una café”. Sådan positiv särbehandling har jag ingenting emot.
Glitterskorna kvar i resväskan
Särbehandling försiggår dagligen på Venedigs filmfestival. Det finns olika grader av ackreditering och jag har, utan egen förtjänst, fått tillgång till den näst finaste via Interfilm. Det betyder att jag kan komma en kvart före föreställningen och segla förbi dem som har stått i en timme och köat till Polanski eller Madonnas filmer, som var fallet igår förmiddags. Men till galapremiärerna har jag inte tillträde så glitterskorna får snällt ligga kvar i resväskan. Men vem vet när det kan behövas.
Här i Venedig verkar mycket kunna hända. Det är partyn, partyn, partyn. Film verkar mest vara en ursäkt för partyn. Folk ska introduceras hit och dit. Jag hade gjort en hel del för att gå på samma party som Kate Winslett som kom till festivalen igår. Jag har aldrig sett någon spy så – denna vackra kvinna – som hon gör i Polanskis Carnage.
Madonna om kändislivets svarta sidor
Madonnas film W.E handlar en del om kändisskapets svarta sidor under ytan. Det är en film med många brister men grundstoryn är fascinerande. Livet i kändisvärlden är en tuff bransch där ingen finns att lita på. Under ytan hotar våld och ensamhet. Madonna har gjort en slags kostymfilm och varje scen är excesser i vackra miljöer, chica kläder, stil och finess.
Ytan är perfekt men människorna blir offer för idealen och normerna. Men som sagt, dynamiken i manuset kunde ha slipats på några gånger. Övertydliga poänger får mig verkligen att avtända på en film (eller vad som helst). Idag rapporterar filmfestivalens egen tidning Variety: ”Media jostles for a Madonna moment”.
Winslett och Foster i konfliktfyllt drama
Gårdagens överraskning var Roman Polanskis Carnage. Ett kammarspel mellan två par föräldrar som har träffats på grund av att en av sönerna har slagit det andra parets son. I detta dryga entimmesdrama utspelas ett maktspel som skulle få Shakespeare att darra på manschetten. Polanski visar människorna i deras ynklighet, styrka och utsatthet. Det är ett naket drama där jag anar att skådespelarna, Kate Winslett, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C Reilly måste ha haft roligt under filminspelningen.
Susanne Wigorts Yngvesson
Så här har jag aldrig sett Polanski förut. Han är för mig ångest och klaustrofobi med filmer som Repulsion och Hyresgästen. Men det är ju några år sedan dessa ångestrullar framkallade mardrömmar hon mig. Nu, efter rättegångsprocesser och utfrysning ur vissa delar av kändisvärlden, har Polanski kommit ut som en stor humorist inte helt olik Woody Allen.
Susanne Wigorts Yngvesson,
lektor i etik vid teologiska högskolan i Stockholm,
ledamot av den ekumeniska juryn i Venedig 2011
Lämna ett svar