Tomas Alfredsons film Låt den rätte komma in (2008) var ett socialrealistiskt vampyrdrama som utspelades i Blackeberg. I den, liksom i Fyra nyanser av brunt och Torsk på Tallin, har Alfredson visat en distinkt känsla för relationer som balanserar känslor och värderingar i tystnaden liksom i en berättande filmstil.
Alfredson beskriver berättelser och lyckas även få karaktärerna i dem att bli arketypiska för en värdering eller en idé. I hans senaste film Tinker, Tailor, Soldier, Spy, som är med i tävlan på Venedigs filmfestival, har han utmejslat denna karaktärsskulpturering ytterligare.
Minimalitisk mästare
Rollbesättningen är otrolig: Gary Oldman (en personlig favorit efter Coppolas film Dracula), Colin Firth och John Hurt bland andra. Det är en tajt berättad historia om Kalla krigets spionage och maktbalans.
Vem kunde man lita på? Vad var informationen värd? Hur upptäcker man en läcka inom den egna spionorganisationen? Filmen bygger på ett manus av John le Carré. Den har filmats förut, men Carré verkar ha blivit förtjust i Alfredsons tolkning. Han sa i en intervju att ”Det är inte en film av boken. Det är filmen om filmen och i mina ögon är det ett konstverk i sin egen rätt. Vad Alfredson har gjort av min bok är underbart i sig självt.”
Bildspråket är snyggt liksom Alberto Iglesias musik, som ger en känsla av mysterier och vilsenhet – en film noir i brittisk imperiemiljö. Gary Oldman är fantastisk i rollen som Smiley med sitt minimalistiska skådespeleri. De små gesterna gör Smiley till en makthavare med förmågan att vara osynlig för dem som själva tror sig ha makten.
Den sällsynta lojaliteten
Alfredsons motivering till att göra filmen var att han ville skildra lojalitet och ideal, sådana värden som han tycker är extremt relevanta. ”Kanske för att de är så sällsynta dessa dagar?” Lojalitet är en dygd som sällan diskuteras. Den är istället misstänkliggjord, som om lojalitet är detsamma som att vara uppköpt eller mutad. Men utan lojalitet kan ingen gemenskap fungera.
Susanne Wigorts Yngvesson
Alfredson framhåller i filmen olika sidor av lojalitet i det personliga och politiska livet. Och inte minst lojalitetens konsekvenser när det visar sig att den som man trodde var lojal mot en part i själva verket har spelat ett dubbelspel. Vänskap är inget för spioner.
Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik, teologiska högskolan i Stockholm
ledamot av den ekumeniska juryn i Venedig 2011
Lämna ett svar