Här om sist var jag på ett möte där vi gick igenom rutinerna för begravningsverksamheten i pastoratet. Bland allt att prata om så funderade vi över det faktum att det i snitt tar 26 dagar innan begravningen sker efter ett dödsfall i Sverige. I många länder är det endast några få dagar, men mer intressant att jämföra är våra nordiska grannar där till exempel Danmark har 8 dagar och Norge som har 12 dagar. Statistiken berättar också att tiden ökar. Det väckte min nyfikenhet att fundera.
När vi tänker på döden så finns både praktiska och känslomässiga aspekter. De praktiska aspekterna handlar om att döden aldrig kommer lämpligt i vårt späckade livspussel. Det finns liksom inte utrymme för att rymma sorgeprocesser och begravningar bland allt det som vi håller viktigt och prioriterar i vardagslivet. De känslomässiga aspekterna rör vår ovana och osäkerhet inför dödens realitet, allt det som är olustigt då vi kommer nära de existentiella frågorna. Det gemensamma är att vi tenderar till att hålla döden på armlängds avstånd. VI har varken tid eller lust att tänka på att både vi och våra nära ska dö en dag. Det är liksom helt självklart och inte valbart, hur gärna vi än tänker oss som odödliga. Det som var rätt så naturligt för bara en generation sen är främmande idag. Men det förklarar inte varför det är olika i de nordiska länderna. Kanske kan det bero på att Sverige inte varit i krig på flera hundra år och därför inte präglats lika mycket av döden. Kanske kan det bero på den höga andelen ensamhushåll och vårt individuella levnadssätt som innebär att vi i högre grad lever och dör i enskildhet jämfört med tidigare generationer och andra länder. Kanske finns det fler förklaringar och riktig forskning som svarar på de här frågorna.
Oavsett skälen så funderar jag om det inte vore klokt att reflektera över konsekvenserna om det går för lång tid innan det blir begravning. Hur påverkas vår sorg om vi inte tar de steg som vi behöver för att hantera den? Är det rimligt att dagarna går när den avlidne väntar i ett kylrum medan vi lever våra liv? Finns det skäl att tänka på såväl hälsorisker som miljö och hållbarhet i det här sammanhanget?
Ibland säger vi att det enda som är säkert är att vi ska dö. Om man tänker så borde det inte behöva vara så dramatiskt. Så funderar jag.
Kommentera det här inlägget