Fredrik funderar om invandrare i januari 2020.
Jag är invandrare. Dubbelt upp faktiskt. När jag bodde i Sverige var jag andragenerationsinvandrare som son till min pappa som flytt från krigets Norge. Nu när jag bor på Teneriffa så är jag också invandrare. Jag har emigrerat från Sverige och även om jag är svensk medborgare så är mitt hemland Spanien. Det är här jag är inskriven i kommunens folkbokföring och har residencia så jag betalar min skatt i Spanien. Jag är också inskriven i spanska sjukförsäkringssystemet. Vi svenskar som bor här brukar samlas i Svenska kyrkan som är både en församling och en gemensam mötesplats för svensk kultur, givetvis med svenskt kaffe. Räcker inte det så finns flera föreningar för svenskar och skandinaver. Vill man spela boule, golf eller bridge med andra svenskar och skandinaver så är de föreningarna som hand i handske. Har man behov av skola så finns förstås svensk skola. Ska vi se på TV så streamar vi TV4 eller SVT, helst Västerbottensnytt förstås.
Och när vi rör oss på orten så kan vi hitta café, restaurang, mäklare, apotek och bank där man kan få tala svenska. Vi pratar ibland om att få äta surströmming men det har inte gått att ordna än så länge, men vi har i alla fall fått äta palt.
Det är ju inte så konstigt att man vill göra på samma sätt om man är Afghan, Syrier eller Eritrean och bor i Sverige. Eller hur?
Kommentera det här inlägget