Maria brukar beskrivas som lydig. Själv kände hon sig kanske mest olydig. Trotsig. Hon frågade varken mor Anna eller Josef innan hon bejakade att föda ett barn. Hon måste ha vetat att detta ja riskerade allt hon tänkt sig. Att föda ett barn med okänt ursprung betydde socialt utanförskap, troligtvis att bli förkastad och förskjuten av sin familj.
Att ha kontroll över familjens kvinnor och deras sexualitet var en självklarhet i hennes omgivning. Ändå vågade hon! Inte konstigt att hon lovsjunger den som kastar om rollerna, den Gud som ”störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa”. Men först sen hon blivit bekräftad av sin äldre väninna Elisabet.
När jag först tänkte på att Marias lovsång väller fram när hon möter Elisabeth var jag ung. Då hade jag inte mött någon som lyft fram just detta. Berättelsen kan ändå tala och tolkas på nya sätt. Idag är det många präster och poeter som betonar systerskapet som föregår glädjen. Man kan vara modig ensam och göra det som är nödvändigt. Men när någon annan bejakar valet, då väcks glädjen.
Hederskulturer har funnits och finns överallt. Vi behöver stödja de modiga kvinnor som vågar stå upp för det som är rätt. Ibland måste de gå emot sina närmaste. Årest tre fredspristagare är liksom Maria modiga och självständiga. Men vi andra kan ge dem vårt stöd när de vill vara med om att ”skingra dem som har övermodiga planer” för att bana väg för rättvisa och fred.
Kommentera det här inlägget