Religioner och kulturer förändras ständigt. Ofta i mötet med andra. Diskussionen om sedvänjor och ritualer är viktig. Utpekandet av de andra som just de Andra något annat. Det är så lätt att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos de andra. Ett stänk av avundsjuka gentemot de andra är inte fel, brukade Krister Stendahl säga.
Att kräva lagstiftning mot omskärelse av gossebarn medan debatten pågår för fullt är därför mycket tveksamt. Varför just dessa sedvänjor och inte andra? Varför inleda med att kräva lagstiftning gentemot något som framförallt berör de andra? Nyateismens lista handlar om att granska praxis som har religiös legitimering. Det är rimligt med tanke på att det är en religionskritisk organisation. Inför julen fick vi nådigt tillåtelse av Humanisternas ordförande att fira jul om vi var medvetna även om julens icke-kristna historia och att Jesus förmodligen inte föddes just på julnatten. Det tackar vi för. Eller gör vi? Många reagerade mot den nådiga tonen, bland andra Rakel Chukri som avgav ett offentligt nyårslöfte att sluta kalla sig ateist. Hon var less på denna besserwissermentalitet som inte insåg att religioner och kulturer också handlar om dofter, mat, sånger och musik.
Ofta riktar sig sökarljuset mot de andra. Deras seder är tydligare. De avviker från det vi vant oss vid. I en protestantisk kultur har vi länge betonat det som sker i hjärta och i hjärna. Att då tänka att religion är något privat är ganska logiskt. Men väldigt påverkat av just vår kultur där de evangeliska grundvärderingarna sedan länge påverkat samhället. Därför blir det i praktiken ofta just judar, muslimer, eller för den delen katoliker, som hängs ut som motståndare till det vi anser vara upplyst och modernt.
Ett sådant vi har en tendens att effektivt utesluta de Andra om det upprepas ofta nog. Att delta i ett sådant utpekande kan ha med aningslöshet att göra. I en tid när antisemitismen fått nytt uppsving i Europa blir det viktigt för oss alla att försöka urskilja de tidiga tecknen på utpekande och förfrämligandet. I Stockholm och Malmö används ordet jude som skällsord.
Den Svenska kyrkan var senfärdig med att brännmärka nazismen och stå upp för det judiska folket. Idag har vi ett desto större ansvar att inte upprepa de mönster vi känner igen från 30-talet där judar beskrevs som lagiska, och så småningom som barbarer, medan kristna sågs som frihetliga. Idag ser gränserna annorlunda ut. Vi lever inte i en svartvit värld där vi inte kan se fel. Ändå är det viktigt att varna för de tankemönster vi lärt oss känna igen. Ibland kan de komprimerade orden dock fungera som en väckarklocka för oss alla .
Men bara om debatten kring sakfrågorna fortsätter. Låt oss fortsätta samtalet och debatten. Inte mellan grupp och grupp, religion mot religion utan som upplysta, religiösa människor, med eller utan gudstro.
Elisabeth Gerle
PS. Läs även Maria Svelands tänkvärda artikel i DN idag http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad
Kommentera det här inlägget