Får man kritisera grannens sätt att leva? Om man misstänker att någon i lägenheten eller huset bredvid far illa, barn, kvinna eller man, så är man skyldig att anmäla. De flesta av oss drar sig i det längsta. Och vi ska nog vara försiktiga med att ”polisa” varandra. Det handlar om svåra avvägningar. Än svårare blir det när man vill kritisera eller tom utrota sedvänjor som förekommer i vissa grupper.
Fadime kom som 7-åring med sin kurdiska familj till Sverige. Hon mördades av sin pappa för tio år sen för att hon hadeen svensk pojkvän och blev ett offer för hedersvåld. Det påminner oss om att det är nödvändigt att våga reagera. Självklart förekommer inte våld i alla familjer som kommer från s.k. hederskulturer, fast de egentligen borde kallas
’skamkulturer’, för att citera Kofi Annan. Han hävdade, i ett öppningstal vid en kvinnokonferens i FN under den tid då han var generalsekreterare, att man borde tala om skamkulturer istället .
Idag föreslås lagstiftning gentemot barnäktenskap och tvångsgifte. Detta är angeläget. Desmond Tutu och The Elders identifierar detta som ett av de stora globala hoten som förutom mänskligt lidande orsakar fattigdom. Se p://girlsnotbrides.org/ Många, både unga kvinnor och män, som kommer från s.k. hederskulturer behöver vårt stöd.
För mig är Sadime en martyr, men också en sorglig påminnelse om att vi måste reagera i tid. Innan det är för sent. Läs gärna Rakel Chukris avslöjande artikel i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1602920/Heder-och-samvete.html
Att låta kvinnor bli bärare av familjens heder är något som funnits och fortfarande finns i de flesta patriarkala kulturer. Att kontrollera deras sexualiet är ett sätt att hålla samman klanen.
Men vem betalar priset?
I Iran kan kvinnor avrättas med stening om de blivit våldtagna! Jag delar alltså Rakel Chukris syn att vi måste tala om hederskulturer, som tillåter detta förtyck och använder våld för att upprätthålla det. Samtidigt tror jag det är viktigt att minnas inslag i vår egen historia med starka inslag av dubbelmoral och där kvinnor förväntades bära familjens heder. För inte så länge sen var det tungt att bli mamma i Skandinavien utan att ha en erkänd pappa till sitt barn. Det var vanligt att pappor flyttade eller emigrerade till Amerika för att dra sig undan sitt ansvar. Alla visste, men det var kvinnan som fick bära skammen. Cora Sandels novell Kunsten att myrde berättar om hur en tonårsflicka dränker sig för att hon inte står ut med att omgivningen vänder bort blicken och baktalar henne när hon blivit med barn, som det hette. Idag är vi glada och stolta över att ge stöd åt ensamma föräldrar. Eller?
Vi har kommit en bra bit men det är fortfarande inte lätt att leva som ensam förälder, varken ekonomiskt eller socialt. Men detta kan inte jämställas med det vi menar med hederskultur.
Vet inte om man kan säga att det funnits motsvarigheten till Mellanösterns hederskulturer i Norden. Men jag är helt övertygad om att det är farligt att betrakta kulturer som stillastående. De utvecklas hela tiden. Överallt. Vi måste kunna kritisera förtryckande attityder och tankemönster hos oss själva, men även hos andra. Vissa hållningar utgör ett våld i sig genom att begränsa människors liv. De blossar dessutom ofta upp i öppet vård. Att tala om mångkultur som om vi inte kan tala med varandra eller leva med varandra fast vi kommer från olika kulturer leder till enklaver. Det maskerar dessutom lätt att olikheter ofta handlar om ekonomi och socialt kapital, inte om kultur. Att se att vi alla är bärare av kulturella och religiösa bottnar, som ofta överlappar varandra, är viktigt.
När jag skrev boken Mångkulturalism för vem? granskade jag debatten om konfessionella friskolor med flickor som
utgångspunkt. Boken som kom ut 1999 gick emot den då ganska dominerande s.k. kulturrelativismen genom att ifrågasätta att flickor i vissa av dessa skolor fostrades i ett klassiskt särartstänkande. Ett antal muslimska skolor, liksom vissa kristet fundamentalistiska, tycktes utgå från att flickor inte behövde samma utbildning som pojkar, eftersom de skulle gifta sig och få barn. Men när jag skickade boken till ansvarig minister fick jag ett svalt tack från hennes sekreterare. Kanske gick den emot tidens ideologi som just då betonade rätten att välja kultur, som om kultur var något klart avgränsat och stillastående. (Se Rakels artikel ovan.)
Rätten att själv fatta beslut ligger högt bland det västvärlden värderar. Ibland kanske allra högst. Vi ser det som självklart att det är individen som ska välja partner, utbildning och mycket annat, oavsett om det är man eller kvinna. Allt detta är viktigt att värna om. Samtidigt behöver vi alla tillhörighet och ingå i större sammanhang. Kanske en bristvara i Sverige?
Cristina Grenholm, professor och kyrkosekreterare, har i sitt akademiska författarskap resonerat kring begreppen autonomi, relationalitet och heteronomi, dvs bristen på kontroll, något som också ingår i mänskligt liv. Vi är som människor både tillhöriga ett sammanhang, autonoma och i vissa situationer utan total kontroll, dvs heteronoma. Som föräldrar i relation till tonårsbarn till exempel. Eller som barn till gamla föräldrar. Här behövs mycket lyhördhet för att navigera rätt mellan allt detta som ingår i mänskligt liv. Varje tid måste fråga sig vad som idag blivit dominerande ideologi. Vad riskerar idag att skymma väsentliga nyanser?
Kommentera det här inlägget