Nu är det gott att leva…. Har ni tänkt på hur gamla visor rinner upp i huvudet på en när solen och värmen återvänder? Plötsligt gnolar det inom en. Och det är bara att sjunga med i melodin. Vildrosen blommar och överallt rår, lusten och fägringen här på vår ö…sjunger jag med Elisabet Hermodson. Som för övrigt har suttit på min terrass med sin gitarr och sjungit sina visor, som jag sen ofta sjöng. Land och rike runt.
Nu återvänder melodierna i hjärnan. Kroppen minns. Rummet håller minnet, brukar vi säga. Nationaldagen firade jag i det kanske mest nationalistiska rummet, i den svenska naturen. En del av oss har rum vi återvänder till. Regelbundet. Som en stuga på landet, en vik i skärgården. Och så plötsligt ser jag att vildrosen blommar. Klick, säger det. Och så drar visan igång inombords.
Våra starka känslor är knutna till kultur, sägs det. Till det vi upplevt som positivt och gott tillsammans med människor vi tycker om och hör samman med. I samband med nationaldagen har jag ofta talat om en sund nationalism. Det innebär vi bejakar de positiva känslor vi har inför det som känns hemvant och vårt, men också att vi förstår att alla människor har sådana områden. Rum som vi kanske inte delar. Men som vi även om vi inte förstår kan ana vidden och djupet av.
Tänk om vi kunde öppna våra rum för varandra och bjuda in, istället för att försöka stänge ute. Vara nyfikna på varandras berättelser och ta oss tid att lyssna.
När jag hör göken tänker jag: Östergök-tröstergök,västergök-bästergök, norrgök- sorggök, södergök-dödergök. Och försöker höra göken från det håll jag önskar, från väster. Tills det slår mig med full kraft att jag har fått allt, alla väderstrecken i mitt liv. Sorg, död, tröst… men också bäster, västergök. Och livet är nu!
Kommentera det här inlägget