De sprängda gränserna- Vem är egentligen konfessionell, eller sekulär?

 Kristi himmelsfärd spränger alla gränser

Kristi himmelsfärd spränger alla gränser: Molnet som omsluter Jesus och för honom bort ur lärjungarnas åsyn står för närvaro, tröst och ledning. Även för dem som tvivlar. För de finns med och spanar mot skyn.

Som molnet  visade väg och ledde slavfolket genom öknen när de flytt från farao i Egypten så fylls rymden av Jesu välsignande händer!

Vi talar fortfarande om att solen går upp och ner. Fast vi vet att det är jorden som snurrar kring solen. Den gamla världsbilden med himmel längst upp och helvete längst ner och jorden däremellan kan lätt förleda oss att tänka fel om tid och rum.

Det handlar om gränslös närvaro. Om välsignelse!

Kyrkan har inte alltid levt upp till den kärlek Jesus stod för. Det gör den naturligtvis inte i vår tid heller. Brustenheten finns där också. Det finns inga syndfria zoner. Som en del av kyrkans kropp kan vi bara peka bortom oss själva mot det innersta, kärleken. De välsignande händerna som fyller rymden tvingar ingen. När moderns ansikte lyser när hon ser sitt barn, så är det av glädje. Som när vännen, den älskade ser sin kära…

Men kanske är det dags att fundera lite över våra ord och vilka gränser de ger uttryck för. Våra ord skapar verkligheten, omformar och hjälper oss att se. De kan också, likt den gamla världsbilden leda tankarna fel.

Skilj på sekulär och konfessionell i skoldebatten, uppmanar Anna Karin Hammar i en rekyl till ledaren i Kyrkans tidning 1 juni. Se http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/ledare/lat_barnen_komma_till_kyrkan_0_17480.news.aspx

Tror hon har rätt i att man använder ordet konfessionell i betydelsen religiös. Förmodligen har detta konstiga språkbruk vuxit fram i samband med att man talar om ”konfessionella friskolor ”som ett samlande begrepp för olika friskolor med religiös inriktning.  Andra skolor ska vara icke konfessionella. Men betyder det att de ska var fria från religion? Eller från religiösa människor? Knappast! Då kan ju varken judar, kristna, buddhister eller muslimer gå i en kommunal skola om något visar deras religionstillhörighet. Det blir ett effektivt sätt att spä på segregeringen i samhället.

Den svenska skolan var länge konfessionell. Man inte bara lärde sig mer om kristendomen än om andra religioner. Där förekom också morgonböner med psalmsåg och böner. Många minns att de tragglade psalmverser som skulle läras utantill. Hade själv svårt att få dem att fastna, men är glad för att de sitter nu.

Allt det där försvann successivt från 50-talet och framåt. Minns när morgonbönen med berättelser från de hebreiska skrifterna eller om Jesus ersattes med små etiska betraktelser. Plötsligt blev det bara sedelärande berättelser för hela slanten. Moral, ingen nåd. Inga verkligt spännande eller mustiga berättelser att fantisera kring.  Hur många barn känner idag till berättelsen om hur Josefs bröder sålde honom som slav till Egypten? En dröm för många barn i vissa perioder. Berättelsen om Potifars hustru som falskeligen anklagar Josef för sexuella närmanden förstår man kanske först som vuxen.

Att skolan inte ska vara konfessionell betyder att den ska lära ut kunskap om religion, om många olika versioner och tolkningar av religion, men inte fostra eller vägleda i en viss tolkning . Det tror jag är bra på många sätt. För jag är inte så säker på att man förstod kristendomens innersta som är kärlek genom att tvingas lära sig utantill. Å andra sidan innebar den kunskapen att man hade lite material att ta spjärn emot.  Kanske gick man inte på varje propagandasätt att beskriva religion.  

Ordet konfessionell har tidigare använts i samband med olika tolkningar av den egna religionen. Idag används det om skolor som har en religiös profil. Som om det förklarade allt! Medan den som inte är konfessionell är neutral, eller??

Länge var konfessionen ett sätt att uttrycka att detta var den tolkning man menade var rätt. Att Martin Luther hade rätt mot påven i Rom för att uttrycka det enkelt. En syn som ledde till reformationen där statmakten kom att använda just denna konfession för egna syften. Inte vill vi tillbaka till ett lutherskt enhetssamhälle där makt och religion gick hand i hand. Men frågan, särskilt om man är rädd för religiöst maktmissbruk måste idag formuleras, vem sitter idag på makten? Vem formulerar frågorna, driver kraven? Frågorna om makt är alldeles för osynliga i debatten.

Idag skulle mycket få inom Svenska kyrkan hävda att evangelisk – luthersk tro är det enda rätta.  Tvärtom ingår det i det ekumeniska arbetet att öka insikten och därmed toleransen för andra möjliga tolkningar.  Om vi vill ha mer av tolerans och respekt och nyfikenhet för varandra i samhället behöver vi ju mer kunskap och beröring med varandras synsätt och livsstilar, inte avstånd och beröringsskräck. Nyfikenhet är inte detsamma som att ”älska på avstånd”.  Ibland leder möten och närhet till diskussion och ifrågasättande.

Skolverket tycks tänka precis tvärtom. Vi behöver inte mer pluralism utan tvärtom. Eftersom vi haft ett lutherskt enhetssamhälle så ska allt som har med religion bort ur samhället. Men vad händer då med den existentiella bearbetningen av livet? Det är inte bara religioner som står för den, men de har arbetat länge med frågor som alla berörs av. De vägar som böner, psalmer och riter anvisar kan vara en resurs och en möjlighet, inte bara en risk.

Sekulär och sekularistisk är inte detsamma

Begreppsförvirringen är stor. Skolverket uttolkar lagen och tycks mena att en sekulär stat innebär förbud för religiösa inslag i samhället. Men en sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt, eller sekularistisk samhälle. Vart ska alla människor med någon form av gudstro då ta vägen? Beror det på att man i Sverige tänker sig att tron sitter i huvudet? En mycket traditionell luthersk uppfattning i så fall, djupt ifrågasatt av religionsforskare över hela världen dessutom.

På 1600-talet skulle varje svensk vara lutheran. Idag ska man helst vara ateist om man får tro Skolverkets uttolkare av lagen. En TT- journalist bör inte ha kors om halsen.

Det är viktigt att skilja religiösa institutioner från statlig maktutövning. En sekulär stat bör rimligtvis inte favorisera en utvald religion. Men det är inte detsamma som sekularism, fientlighet eller beröringsskräck i förhållande till religion. En sekulär stat kan precis lika väl vara välvilligt inställd till religion och på olika sätt understödja människors möjlighet att utöva sin religion, att delta i riter och lära sig mer om de religiösa traditionernas historia, arv och uttryckssätt, både i skolan och på universet och högskolor.

En sekulär stat bör inte favorisera det ateistiska alternativet mer än det religiösa, hävdar Jürgen Habermas, som jag refererat till i min senaste bok Farlig förenkling, om religion och politik.  Där redovisar jag också hur forskare som en gång utarbetat de s.k. sekulariseringsteorierna har tvingats gå tillbaka och ompröva teorierna, eftersom de visat sig inte stämma med verkligheten. Det är helt enkelt inte så att människor blir mindre religiösa ju modernare samhället blir. Inte heller blir religionen mer privat. Tvärtom blir den alltmer synlig, både i det offentliga rummet och i politiken.

Men det Habermas missar är att alla religiösa förvisso inte är likadana. Lika lite som alla ateister, som tror sig veta att det inte finns någon gud. Gränsen kan alltså inte enkelt dras mellan religiösa och andra… som då uppfattas som neutrala. Det finns inga neutrala. Ateismen är en tro som inte omfattas av alla.  Den sk nyateismen börjar alltmer bli en spegel av de fundamentalistiska religiösa rörelser som kritiseras. Agnostiker som säger sig inte veta är ofta sökare eller tvivlare, lika väl som många är kritiska mot religion. Nästan alla kristna jag känner ifrågasätter vissa traditionella formuleringar och tolkningar av kristendomen, men vill samtidigt söka nya ord och uttryck för sin tro. Gränsen mellan dem och ateister och agnositker är inte så stor som den utmålas i debatten.  Kritiken mot förtryck coh maktutövning i religioners namn förenar många oasett livsåskådning.

En sekulär stat inte är detsamma som ett sekulärt samhälle. Ett sekulärt samhälle skulle förutsätta att det ateistiska alternativet fick bestämma över alla andra. Hur många som är ateister eller agnostiker i Sverige är inte lätt att mäta. Nyateisterna, som ju inte är rädda för att yttra sig tvärsäkert om det de inte vet, hävdar att det i stort sett är hela svenska folket.

Tänker ofta på Fazeela Zaib som iförd vacker duvblå schal sa,” tack för omsorgen, men vi kan tala för oss själva” i en TV-debatt där nyateismens apostel i Sverige använde muslimer som slagträn mot skolavslutningar i kyrkan.

Tack, tänker jag men jag vill också själv avgöra om jag vill se mig som agnostiker eller som en kristen som bejakar att våra ord är små och otillräckliga för livet och för det mysterium vi kallar Gud.

Dags att lyfta blicken?

Sverige är ett litet land. Ibland sig själv nog. Kanske är det dags för både Skolverket och för media att lyfta blicken för att läsa in sig på debatten i andra länder.

Om Skolverket och myndigheter övertygas av enkla, tvärsäkra alternativ så tyder det på intellektuell lättja.  Religiöst och sekulärt har samspelat genom historien och gör så fortfarande. Det undgår man inte genom att kräva att religion ska bli privat. Den kanske behöver granskas i offentligheten?

Många inom media, skola och kyrka behöver tänka längre och friare. För inte ska vi ersätta det gamla lutherska enhetssamhället med Skolverkets nya idé om beröringsskräck gentemot religion. Det vore lika tokigt som att förbjuda kroppskontakt med spädbarn bara för att pdeofili förekommer. (Tankarna om beröringsskräck och pedofili finns i biskop Antje´s utsökta bok Gud är större. )

Kanske bör man växla lokal för skolavslutningearna?  I vissa områden kanske moskén är bättre, kanske har man en fin konserthall i kommunen. Kyrkan lär inte bli fri från religion även om prästen försvinner.

Skapade till gemenskap och för att vara glada över livet

Betoningen av det gemensamma, att vi alla är skapade och därmed lika värda oberoende av prestation är grundläggande för kristen tro, något som inte minst betonats inom lutherdomen. Att se Gud i skapelsens överflöd likaså. Det är till råga på allt en djupt politisk syn, om vi inte är så hemmablinda att vi tar det för givet. Men denna urkristna värdering som vi delar med muslimer och judar är något många svenskar slår vakt om, även ateister.

Många känner det intuitivt och sjunger gärna ”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…” Att sjunga så innebär inte att man har en evolutionsfientlig eller antinatuvetenskaplig världsbild. Bara att man vet att vi måste använda bilder för det vi inte riktigt kan fånga i ord.

Själv tycker jag dessutom att vi människor aldrig kan få för mycket välsignelse. Är glad över en vän som ofta säger till fromma som ofromma: Gud vare med dig!

Frågan är om hon får vara med och fika på torget om hon fortsätter att säga så i det offentliga rummet?