Potatisfilosofi

Fem sorters potatis växer i landet i år. Alla har sina särskilda egenskaper, sin egen karaktär och sitt sätt att möta sommaren. Kanske är det inte så annorlunda än med oss människor? Inför midsommar bjuder potatislandet på några tankar om olikheter, gemenskap och det som förenar oss

Potatisar, personligheter och växtkraft

I vår satte vi fem olika sorters potatis nere i vår täckodling. Det är något särskilt roligt med att prova olika sorter, för precis som människor verkar de ha sina egna personligheter. En är liten, smörig och elegant – kanske som en dansbandssångare med glimten i ögat. En annan är tålig och lagringsduglig, klarar hela vintern utan att klaga – som en riktig norrlänning. Någon växer snabbt och vill visa framfötterna direkt, medan en annan tar god tid på sig men belönar tålamodet när hösten kommer.

När man läser beskrivningarna i katalogerna låter det nästan som kontaktannonser. Tidig eller sen. Fast eller mjölig. Robust eller känslig. Passar bäst till gratäng, mos eller sillmiddag. Om man är en sådan pära som jag har man svårt att välja bara en.

Men när allt kommer omkring är de ändå potatisar.

Och kanske är det precis så med oss människor också.

Vi är olika. Vi har olika gåvor, personligheter, styrkor och egenheter. Någon är bra på att få andra att skratta. Någon är den som alltid finns kvar när livet blir svårt. Någon tar plats och syns. Någon arbetar troget i det tysta. Vi mognar i olika takt och trivs i olika jordmåner. Alla behöver sina särskilda förutsättningar för att bli sitt bästa – och godaste – jag.

Men när det kommer till kritan är vi alla människor. Vi behöver kärlek, gemenskap, ljus och mening. Vi växer bäst när vi får möjlighet att vara oss själva och samtidigt höra till något större.

Nu när midsommaren närmar sig hamnar både potatisen och människorna i centrum. Jordgubbarna må få mycket uppmärksamhet, men låt oss vara ärliga – utan potatisen skulle midsommarbordet kännas ganska tomt.

Potatisen nöjer sig inte med att ligga kvar i jorden. Den söker sig uppåt, sträcker sig mot solen och ljuset, dag efter dag. Kanske är vi människor lite likadana. Vi längtar efter ljus, värme, gemenskap och sammanhang. Vi söker oss mot sådant som får oss att växa.

Kanske kan midsommaren få bli en tid då vi vågar prova några fler potatissorter i livet. Ett nytt möte. Ett samtal med någon vi inte brukar prata med. En inbjudan. Ett hej till någon som verkar stå lite vid sidan av. Små saker som kan göra stor skillnad.

Så när du kokar årets första färskpotatis kanske du kan skänka en tanke åt både potatislandet och livet självt. Vi är olika sorter allihop, med olika egenskaper och förutsättningar. Men vi växer bäst när vi får sträcka oss mot ljuset tillsammans.

Och har du en stund över i helgerna så ta en sväng ner till prästgårdsparken. Kika på potatisen som växer, plocka gärna med dig lite sallad från bäddarna hem och säg hej till den vinranka vi faktiskt tror att vi fått att överleva. Den är tagen från vinrankan vid församlingshemmet. Där har den stått i många år och troget gett druvor varje höst. Nu hoppas vi att den ska trivas och slå rot även nere i odlingarna.

Glad midsommar – och må både potatisen och vi människor fortsätta att växa mot ljuset.

Nästa träff vid växthuset är den 25 juni – klockan 18. Välkomna ner!

Glad midsommar