Kärlekens olika språk

Alla människor har sitt sätt att säga ”jag bryr mig”. En del bakar, andra stickar eller ringer ett extra samtal. Vi odlare gör ofta något helt annat. Vi räcker över en liten planta – och hoppas att den ska få slå rot, växa och påminna någon om att den är omtyckt.

Det finns en gammal sång som heter The Language of Love. Jag tycker om själva tanken i den. Att kärlek faktiskt är ett språk. Ett språk som inte alltid talas med ord, utan med handlingar.

Och precis som med alla språk behöver man både lära sig att tala sitt eget – och att förstå andras.

Ibland är det inte helt enkelt. Kärleksspråken har nämligen sina egna dialekter.

Hemma hos oss kan jag ibland tänka att min man talar en ganska grötig variant. Han tycker att han har sagt ”jag älskar dig” när han en trött måndagskväll ställer fram överkokta makaroner och falukorv på bordet. Själv hade jag kanske önskat en mer… romantisk översättning.

Men med åren har jag lärt mig att det faktiskt är precis det han säger.

På sitt språk.

Det finns de som kommer med en nybakad sockerkaka när livet känns tungt.

Någon annan stickar ett par raggsockor, ”bara för att”. En tredje kokar marmelad, snickrar en fågelholk eller ställer en burk hemlagad sylt på trappan.

Och så finns vi odlare.

Vi kommer sällan tomhänta den här tiden på året. I stället dyker vi upp med en tomatplanta, en överbliven gurka, några ringblommor eller en liten kruka basilika. Inte för att vi har för mycket – utan för att det känns synd om en planta inte får fortsätta växa hos någon annan.

En planta är egentligen en märklig gåva.

Den har redan fått mycket av vår tid. Fröet valdes med omsorg. Jorden blandades. Den har vattnats, burits ut i solen, räddats undan frostnätter och – om vi ska vara riktigt ärliga – kanske fått höra ett och annat uppmuntrande ord också.

När vi ger bort den ger vi inte bara en planta.

Vi ger bort timmar av omsorg.

En liten bit av vårt hjärta.

Kanske är det odlarens kärleksspråk.

Jag har nog ett annat också.

De flesta av mina barn är vuxna nu. De har egna hem, egna jobb och klarar sig alldeles utmärkt. Ändå kan jag inte låta bli att bädda rent i sängen när de kommer hem. Jag tittar lite diskret i kylskåpet och funderar på om det finns mat. Jag stoppar ner ett schampo som jag tycker doftar gott i en påse, frågar om de har pengar så det räcker och ber dem skicka ett meddelande när de kommit hem.

Inte för att jag tror att de inte klarar sig själva.

Utan för att det är mitt sätt att säga:

Jag älskar dig.

De ler lite åt mig ibland och säger att det inte behövs.

Och de har förstås rätt.

Men de vet också att jag nog aldrig kommer att sluta.

Vi människor har olika kärleksspråk.

Någon bakar.

Någon lagar mat.

Någon syr.

Någon ringer.

Någon skjutsar.

Någon lyssnar.

Någon odlar.

Problemet är kanske att vi ibland letar efter kärlek på vårt eget språk och därför missar den när den talas med någon annans dialekt.

Den där påsen med nyplockad sallad kanske inte bara är sallad.

Den hemstickade mössan kanske inte bara är garn.

Den där burken med kakor, skjutsen till affären eller meddelandet: ”Säg till när du är hemma.” kanske egentligen betyder samma sak.

”Jag tänkte på dig.”

”Du är viktig för mig.”

”Jag älskar dig.”

I Bibeln står det:

”Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.” (1 Joh 3:18)

Det är ett av de där bibelorden som känns väldigt jordnära.

Kanske är det precis det som händer när en planta byter ägare. Kärleken får rötter. Den blir något som går att hålla i händerna, plantera i en kruka och se växa vidare.

Så om en odlare kommer med en planta till dig – säg inte bara ”tack”.

Förstå att du just blivit anförtrodd ett litet grönt fosterbarn.

Ta emot chilin med värdighet.

Vattna den.

Prata gärna lite med den.

Och om den ändå dör…

…berätta det inte för odlaren.

Vi tar sådant väldigt personligt.