Nästa volontär för presentation är Kerstin – och om henne kan man skriva långt och länge! Hon kommer helt säkert inspirera till att hjälpa till med det man kan, det man har, och där man är!
Vår nästa volontär i trädgårdsgruppen är Kerstin. Det var en gång någon som sa att man är alla sina åldrar. Och med det i tanken så är Kerstin många saker. Hon är 91 år, men också flickan som lärde sig aftonbön av sin pappa, småbarnsmamman mitt i vardagslivet, scoutledaren, lottakåristen, bagaren, handarbetsmänniskan och vännen. Och kanske är det just därför hon känns så levande – som någon som aldrig slutat vara nyfiken på livet och människorna omkring sig. Kärleken tog henne till Stöde för många år sedan. Tillsammans med sin man Roland byggde hon sitt liv i Västerlo i samma hus där hon fortfarande bor kvar idag.
När man kommer hem till Kerstin märks det direkt att där har människor passerat genom åren. På väggarna finns barnbarnens teckningar och fotografier från olika tider i livet. Kaffet är nästan alltid redan på gång och frysen är fylld med både mat och fika. ”Vill du ha fikabröd eller vill du ha lite lunch – eller först det ena och sen det andra?” är en standardfråga från Kerstin, som inte låter någon lämna hennes köksbord hungrig.
”Man hjälper ju till där det behövs”
Genom livet har hon varit volontär många gånger utan att egentligen tänka på det som ett uppdrag. För Kerstin har det varit naturligt att hjälpa till där det behövs. När barnen var små engagerade hon sig i deras aktiviteter. Ville barnen gå i scouterna behövdes scoutledare. Ville någon dansa behövdes ett golv att dansa på. Sådant ordnade man bara.
För fredens skull blev Kerstin lottakårist, och när hon berättar om den tiden handlar historierna lika mycket om vänskapen som om själva uppdragen. Många av människorna hon mötte då har följt henne genom livet.
Väverskan Kerstin
Handarbete och bakning har också alltid funnits där – kurser, juntor, gemenskap och skaparglädje. Många är de som lärt sig väva av henne, i många år ledde hon studiecirklar i vävning och runt om i byarna hittar vi hennes gardiner, dukar och löpare. Hon själv lärde sig vävning av Tyra Larsson, samma lärare som lärde Ulrika Lönnå väva. När Tyra hörde att Kerstin skulle bli studiecirkel lärare i vävning så sa Tyra ”det klarar Kerstin galant” och det hade hon helt rätt i.
De senaste åren har hon engagerat sig i växthusgruppen. Att få nya vänner och se hur kyrkan och församlingen utvecklas och förändras är viktiga drivkrafter för henne. Tron har också följt henne genom livet. Hon växte upp med söndagsskola och aftonbön, och församlingen har alltid varit en naturlig del av hennes vardag. Det är inget hon ”gör” vid sidan av livet – det är en del av livet självt.
”Man kan inte gamla till sig”, säger Kerstin med ett leende. Och det märks. Hon planterar fortfarande om små tomatplantor med varsamma händer, även om händerna inte riktigt gör som de gjorde förr. Det kan vara en utmaning, men inget som stoppar henne. Barnen och ungdomarna i växthusgruppen tycker om henne – och hon tycker minst lika mycket om dem. Själva säger de att Kerstin måste vara världens yngsta 90-plussare. Så ja. Kerstin är volontär. Men kanske ännu mer än det – hon är en människa som hela livet valt att vara medmänniska.
Kommentera det här inlägget