Det värsta jag visste på gympan på högstadiet och gymnasiet på 1970-talet i Göteborg var den årliga terränglöpningen i friluftsområdet Skatås. En slinga på fem kilometer skulle vi springa. Inte hade vi fått träna på löpning, inte. Det var bara att sätta fart. Och alla satte högsta fart från början. Många av kompisarna försvann snart i fjärran. Den värsta biten var förbi soptippen, särskilt när solen gassade. Om jag hade lunkat i skuggan i skogen, försökte jag springa förbi soptippen så fort det bara gick för att inte få solsting. I mål kom jag väl till slut, men alltid lika spyfärdig.

Vid samma period i livet spelade jag volleyboll. Det var kul. Volleybollägren i Danmark var jätteroliga, förutom morgnarna. Vi väcktes av att ”Viva España” dånade i högtalarna i rummen och sedan var det obligatorisk löprunda – före frukost! Pust!

Nej, löpning har aldrig varit min melodi. Skogspromenader däremot, gärna långa, har jag alltid gillat. Jag vill se naturen under alla årstider, höra fågelsång, bäckens porlande eller droppet från smältande snö. Allt det där missar man ju om man ångar fram i full fart genom skogen.

Många av oss ångar fram i full fart, inte bara på löprundan utan genom själva livet. Vårt samhälle tycks kräva mer och mer, fortare och fortare. ”Vi får aldrig luta oss tillbaka” är ett uttryck som man hör allt som oftast. Även om något är bra, får vi aldrig ”luta oss tillbaka” och vara nöjda. Nej, det ska hela tiden utvecklas, ”det kan alltid bli bättre, vi kan alltid göra mer”, heter det då. Även hos oss i kyrkan kan det vara så ibland.

Jag kan inte hela Bibeln utantill, men jag kan inte påminna mig att jag läst någonstans att Jesus någonsin sprang eller hade bråttom. Det var andra som sprang då och då, den ivrige Petrus till exempel. Jesus höll sig till ”gångfart” – det där som visas på ett blå-vitt trafikmärke i bl a villaområden. Ibland tog han det så lugnt att andra tyckte att han borde ha skyndat sig lite, som när han kom till Betania när Lasaros, som låg sjuk, hann dö innan Jesus kom fram. Men Jesus visste vad han gjorde, också den gången.

”Vi borde nog sätta ut gångfartsskyltar lite varstans i våra liv.”

Den där skylten med ”Gångfart” tycker jag om. Bilen, som kan köra fort, måste ta det lugnt och anpassa sig till fotgängarna. Tänk om vi kunde rätta oss lite mer efter den skylten! Ta det lugnt, låta den långsammaste bestämma takten i stället för att jäkta på varandra. Gå lugnt både i skogen och genom livet och hinna uppleva allt fint som faktiskt finns i vår värld. Vara nöjda med det vi har och det vi lyckas åstadkomma utan att bränna ut oss. Inte hela tiden sträva efter mer och bättre när vi redan har det bra eller har gjort något bra.

Vi borde nog sätta ut sådana där gångfartsskyltar lite varstans i våra liv. Påminna oss själva och varandra om att ta det lugnt. Stanna upp, lukta på en blomma, titta på kossorna i hagen, lyssna på vad kompisen har att säga. För inte får vi ut mer av livet genom att rusa fram i racerfart och hela tiden sträva efter mer. Nej, det resulterar bara i stress, ont i magen, utbrändhet… och vi missar det viktiga – själva livet!

Christina Behre Fransson

………

Texten publicerades första gången i Insikten nummer 2 2023.