Dagmar Adomeit var 15 \u00e5r n\u00e4r Stalins arm\u00e9er i januari 1945 invaderade K\u00f6nigsberg (Kaliningrad) i \u00f6stra Tyskland d\u00e4r hon bodde. Med bara en kam p\u00e5 fickan flydde Dagmar tillsammans med sin v\u00e4n Alexa v\u00e4sterut och anl\u00e4nde efter en farlig f\u00e4rd med ett krigsskepp till Kiel, varifr\u00e5n flykten fortsatte f\u00f6rst s\u00f6derut genom ett krigsh\u00e4rjat Tyskland och sedan \u00f6sterut undan flyganfall och de Allierade styrkornas framryckning.<\/p>\n\n\n\n
Efter kriget \u00e5terf\u00f6renades Dagmar med sin familj i \u00f6stra Tyskland, som nu var ockuperat av Sovjet och d\u00e4r livet var el\u00e4ndigt. Som 22-\u00e5ring lyckades hon fly \u00e4nnu en g\u00e5ng. Den h\u00e4r g\u00e5ngen tillsammans med sin man till Sverige, d\u00e4r hon togs emot som arbetskraftsinvandrare och fick en ny chans. <\/p>\n\n\n\n
I filmen samtalar Dagmar med kyrkoherde Stefan Klint om sitt liv. <\/p>\n\n\n\n