”Jag berättar för barnen om kärlek”

De romska barnen i Olympic village är inte vana att någon lyssnar på dem. Våld, drogmissbruk och sexuellt utnyttjande finns ständigt närvarande i deras vardag. Barnpsykologen Christina Sescu, får dem att känna sig sedda och lär dem om omtanke, kärlek och samarbete.

Christina utanför det sociala centret där hon har sitt kontor. Här finns också liten läkarmottagning.

– Alla tillfällen med barnen är olika. Den enda gemensamma strategin jag har med alla barn är att jag berättar för dem om kärlek, säger Christina. Jag berättar om att de är älskade och att de kan älska varandra. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– Under barnaåren utvecklas hjärnan mycket. Om det saknas omsorg och lugn och ro blir menen oftast bestående. Det arbetar vi för att motverka, berättar Christina Sescu, 42 år, barnpsykolog. Sedan fem år tillbaka arbetar hon med romska barn och föräldrar i Olympic village.

Hemförhållandena är mycket svåra. Många av barnen växer upp med bara en förälder som själva haft en svår barndom.

Christina arbetar på det sociala center som drivs av Franciskanordern, bara ett par kilometer från området Olympic village. Hon får kontakt med barnen via skolan på centret. Hon observerar barnen under lektionerna, identifierar dem som visar tecken på oro och är utåtagerande, och frågar om de vill komma till henne och prata.

Avslappning och lek som metod
Vi sitter på Christinas lilla kontor. Där finns hennes skrivbord, en bokhylla med barnböcker och en soffa med nallar och dockor. Våld i hemmen och alkoholmissbruk bland barnens föräldrar är vanligt. Sexuella övergrepp förekommer också men det kan vara känsligt och svårt att prata om. För att vinna barnens förtroende leker och skojar hon med dem.

– Under leken kan jag också upptäcka olika varningstecken, förklarar hon. Om barnet har lätt till ilska eller gråt, lätt blir skrämd av ljud, visar tecken på att veta mycket om sex, då brukar jag reagera, förklarar Christina.

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina följer alla barnen noga och har ett nära samarbete med lärarna på FUP:s skola. Läraren Cornelia använder avslappningsövningarna som hon lärt sig av Christina. Det är en viktig del av skoldagen att få barnen att slappna av och fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Christina använder sig ofta av avslappningsövningar som metod. Då kan hon ha en grupp barn, vanligtvis inte mer än fyra-fem i varje grupp. De lär sig andas djupt, får ligga i ring på golvet, hon lägger en lugn hand på dem, ibland målar de på samma tavla som skickas runt i ringen. De får lära sig att gå ner i varv, fokusera och samarbeta mot ett gemensamt resultat.

Idag är hon är överöst med barn som ständigt vill vara hos henne.

– De är inte vana att bli lyssnade på och behovet är enormt. De får lära sig att slappna av och att få sund fysisk beröring och omtanke.

Trots svårigheter ger föräldrakurser resultat
Centret ger även föräldrakurser. Främst till mammor eftersom de bryr sig mest. Christina är övertygad om att det går att lära sig både att känna och att kunna ge kärlek och trygghet som vuxen, men det är svårt, mycket svårt.

– Vi gjorde en övning med några av mammorna och bad dem försöka minnas en person under deras egen uppväxt som gav dem kärlek. Ingen av mammorna kom på någon, berättar Christina och konstaterar att det inte är lätt att veta vad kärlek är och ge det till sina barn om man själv inte upplevt det.

– Mammorna får råd om hur de kan göra som föräldrar när de blir arga på sina barn eller när barnen blir arga. Då handlar det också om att andas, slappna av och sedan lyssna på varandra. Kanske gå ut en stund i friska luften och få en paus, skrattar Christina plötsligt.

Väldigt få pappor vill delta i föräldrakurserna, men indirekt når projektet några av dem ändå.
– Mammorna berättar hur deras män frågar om kurserna när de kommer hem och hur männen senare, när en situation uppstår, påminner mammorna om det de har lärt sig, ler Christina.

Jag ler med henne men tänker att papporna ändå kommer undan allt ansvar väldigt lätt. Christina håller med.
– Jag känner ändå att jag gör nytta här, att barnen behöver mig och att vi är på rätt väg. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vara lyckligare att jobba med något annat. Jag lever och tänker på hur jag kan förbättra mitt arbete konstant och det känns bra, för jag älskar barnen och jag känner mig älskad av dem.

Sanna Bülow Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Sanna Bülow
Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete.

Läs mer om vårt arbete för romer i Rumänien >>

Följ oss på Facebook och Twitter

 

 

 

Se filmen med Florentina:

”… om nödvändigt, använd ord”

Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.

En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.

Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.

Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.

Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.

Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.

En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.

”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.

Biskop

Biskop Zephania Kameeta var en av de drivande bakom pilotförsöket med basinkomst i Namibia. Resultatet var slående – invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten gick ner och produktiviteten ökade. Idag är den pensionerade biskopen Namibias förste minister för social välfärd.

En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.

Etthundra svenska kronor 
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.

Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.

Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.

Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.

Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.

Foto: Magnus Aronson

Foto: Magnus Aronson

Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet

Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>

Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>

 

Följ oss på Facebook och Twitter

Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.

50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift

Del 1: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, om den stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. Imorgon fortsätter Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, och berättar om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer.

Lunds stift har ett långvarigt engagemang för Mellanöstern. En viktig startpunkt blev den första Jerusalemdagen 1995 då Akademiska föreningens stora sal fylldes av mer än 300 deltagare som kommit för att lyssna till talare som den dåvarande katolske patriarken Michel Sabbah, kväkarledaren Jean Zaru, den anglikanske prästen Naim Ateek med flera.

Jag hade jag själv inte tidigare känt till ockupationens verklighet och kommer ihåg att jag vid frågestunden ställde mig upp och lite nervöst frågade – om detta stämmer som ni berättar så är det ju som en slags apartheid. Borde vi då inte anordna bojkott och sanktioner så som det gjordes då det gällde Sydafrika? Den palestinske Londonambassadören svarade med ett leende att jo, det skulle man ju i konsekvensens namn kunna tänka sig, men att det hittills inte hade visat sig vara möjligt. Det faktum att detta mer än 20 år senare fortfarande diskuteras och är en het fråga visar tydligt på sammanhangets komplexitet.

Denna första Jerusalemsdag efterföljdes av en lång rad liknande Jerusalemdagar, dels i Lund men också andra platser i landet, för att särskilt lyfta fram den problematik som finns kring Jerusalem. Denna fantastiska stad som så många har en stark relation till, och om vilken Nya testamentet berättar att Jesus brast ut i gråt när han såg den framför sig och tänkte på dess historia och framtid.

Lunds stift har sedan 1998 en ekumenisk vänrelation till palestinska kristna och varje fredag ber vi, oftast under biskopens ledning, i Domkyrkans morgonmässa för denna utsatta grupp av trossyskon. Vi är övertygade om att Israels ockupation måste få ett slut och att folkrätt och internationell lag måste gälla även här och vi har i olika sammanhang under åren inbjudit företrädare för kyrkor och civila organisationer som kan ge ett vittnesbörd om sitt arbete för att nå rättvisa och fred och för att få en försoning mellan folken.

Ibland har det varit riktigt tungt arbete och inte sällan har jag upplevt att vi blivit ifrågasatta och att det finns starka krafter som vill tysta den som höjer sin röst i denna fråga.  Då oftast genom verbala attacker som gör det hela väldigt obehagligt. Då har det varit just vänskapen och de konkreta människor som vi lärt känna som gett styrka att fortsätta. Man överger inte sina vänner som har det svårt.

MarieOchJohanLiten

Marie Körner och Johan Christensson, Lunds stift

Femtio år är en lång tid och ännu längre tid har gått sedan Katastrofen, Al Nakhba, då palestinsk fördrivning och förstörelse av palestinsk samhällen inleddes. Den lutherske prästen Mitri Raheb säger att denna befrielsekamp är som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp och då måste man också välja rätt strategi. För dem i Diyar i Betlehem har det inneburit att satsa på konst och kultur som motstånd som gör det möjligt att kunna andas under tiden. En annan del av strategin är att ge utymme för nya generationer och därför har vi i Lund ofta gett stipendier till unga människor att delta i olika konferenser för att se och uppleva med egna ögon. Imorgon ger jag ordet till vårens stipendiat, Johan.

Ett smärtsamt uppdrag

- När jag träffar mina elever ser jag inte romska barn, jag ser barn. Vem bryr sig om de är romer eller inte? Jag ser barn som lever i fattigdom. Barn som inte är så lyckligt lottade.

Cornelia är 31 år och arbetar som lärare på den skola för extremt utsatta barn i Rumänien som Svenska kyrkans internationella arbete stöder. Jag har träffat henne och vill dela hennes berättelse om de undangömda barnen.

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia, 31 år, försöker se varje enskilt barns behov. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia är en sympatisk kvinna med pigga ögon och ett stort engagemang. Hon växte upp i en väldigt liten by utanför staden Roman men nu bor hon inne i stan. Hon beskriver sin barndom som lycklig med två kärleksfulla föräldrar och fyra syskon att leka med.

– När jag blev större sa min mamma alltid: Du ser ut som en lärare och du älskar ju barn. Du skulle kunna göra så mycket mer än att sitta på ett kontor.

På den tiden, efter att ha studerat sociologi och psykologi, arbetade Cornelia som sekreterare på ett medicinskt företag och senare som receptionist på ett hotell.

– Jag var vän med fader Lucian som ansvarar för vårt sociala center och en dag bjöd han in mig till att besöka Olympic village där många romer bor och agera översättare åt ett besök från Norge. Jag hade aldrig sett hur människorna i Olympic village bor förut och efter den eftermiddagen sov jag inte på tre nätter.

– Jag grät och tänkte för mig själv att om det bara finns någonting jag kan göra för de här människorna så måste jag göra det.

Cornelia satte sitt fokus på barnen och här väcktes hennes mammas ord till liv. Hon skulle bli deras lärare.

– Så blev jag lärare till sist ändå, skrattar hon och ler ömsint. Nu får jag verkligen användning för den utbildning jag har och jag känner att den gör nytta.

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare för än hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Cornelia visste inte att hon ville bli lärare förrrän hon besökte de bosättningar där myndigheterna har placerat över 1000 romer. Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Första dagen

Cornelia känner starkt för sitt jobb och hon har stundtals svårt att hålla rösten stadig när hon berättar om det.

– Det här är inte ett jobb du går hem ifrån. Det här bär jag med mig jämt. Jag tänker på barnen när jag kommer hem och det tar en lång stund innan jag kan varva ner och göra annat. Kanske orkar jag fem år till men sen måste jag nog ha en paus, skrattar hon genom tårarna.

– Äsch, jag tror nog att jag orkar, avslutar hon ändå lite kavat innan jag går över till nästa fråga.

Lilla Daniel vill vara säker på att han har skrivit rätt i sin övningsbok. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Nu undervisar hon klasser om ca 20 barn i åldrarna 7-10 år men hennes allra första dag på jobbet hade hon en mindre grupp.

– De var mellan sju och åtta år barnen och de tittade alla skräckslaget och storögt på mig.

Men när lektionen var slut var det Cornelia som var orolig.

– Jag började med att ge dem alla ett varsitt papper och en penna och väntade på att de skulle ta upp sina penna men inget hände. De hade aldrig sett penna och papper förut. De varken förstod att sakerna hörde ihop eller vad de skulle göra med dem.

Nu kan de flesta läsa och skriva lite grann och de är jättestolta över det.

Barnens behov av engagemang på alla fronter

Barnen från Olympic village söker ständig bekräftelse. De är inte vana att bli uppmärksammade och de önskar hela tiden bli rättade och försäkrade om att de gör rätt.

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

Lärarassistenten, syster Ljuba, är med på lektionerna flera gånger i veckan. Hon gör också hembesök i Olympic village. Foto: GUstaf Hellsing/IKON

– När det blir svårt för mig att hinna runt och hjälpa alla och syster Ljuba inte är här, använder jag mig av de barn som redan kan skriva ganska bra. De hjälper att rätta sina kamrater och de växer själva med uppgiften.

Men Cornelia oroar sig för barnens framtid och föräldrarnas brist på engagemang.

– Föräldrar som själva gått något eller ett par år i skolan är mer engagerade men generellt så är förståelsen för varför barn ska utbilda sig väldigt låg. I regel är det kvinnorna som bryr sig mest om att försöka ge något nytt till sina barn. Nån slags bättre framtid. Men de kommer ändå aldrig hit när vi bjuder in dem till informationsträffar eller föräldramöten.

Det händer att en del barn inte dyker upp i skolan under perioder eller vissa dagar. Ibland besöker Cornelia och någon av lärarassistenterna Olympic Village för att höra sig för om de uteblivna eleverna. Barnens förklaringar brukar vara att de glömde eller inte hittade några kläder att ha på sig. Väldigt mycket ansvar hamnar på barnen själva när föräldrarna anser att de lika gärna kan vara hemma.

– Vi har en del kläder på skolan som vi kan låna ut eller ge till barnen vid akut behov, förklarar Cornelia, men vi kan inte dela ut kläder varje vecka. Många använder kläderna att elda med eller så förstörs de snabbt på annat sätt.

De anställda på skolan och på det sociala centret känner de flesta barnen väl men på lektionerna berättar barnen väldigt lite om sina hemförhållanden. Många har en tendens att skydda sina föräldrar. Cornelia får ändå uppgifter när det behövs genom centrets socialsekreterare och hon samarbetar också med Christina som är psykolog.

De yngre  barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

De yngre barnen får börja lektionen med att rita eller färglägga i målarböcker. Det är ofta ett bra sätt att få dem att fokusera. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

– I den här skolan behöver vi först arbeta med barnens mående och mentalitet innan vi kan satsa på de vanliga grundämnena. De måste klara av att slappna av, fokusera, fungera i grupp och lära sig sånt som att säga ”hej” till varandra när vi möts.

Hygien, värdighet och synen på varandra

Många romska barn blir retade i samhället för att de är smutsiga. Under lektionerna pratar lärarna med barnen om vikten av god hygien och på sommarhalvåret när det går bra att använda kallvattenduscharna på centret lär de barnen duscha och tvätta sig. Det gillar de väldigt mycket. En skojig aktivitet med mycket vattenskvätt.

Cornelia börjar också varje dag på skolåret med att barnen får tvätta händer och ansikte. De små får så klart hjälp.

– Sen börjar jag lektionen med att berätta vad jag skulle vilja göra under dagen och så frågar jag om de vill hjälpa mig med det. Det vill de alltid, skrattar Cornelia. Men sen varierar entusiasmen så klart under dagen.

Jag frågar om det inte händer att eleverna blir osams och jo, svarar hon, det gör det.

– Min metod är enkel. Jag frågor dem hur de själva skulle känna om någon gjorde något liknande mot dem. Det fungerar jättebra. De är inte vana att sätta sig in i hur andra känner och blir fundersamma.

För alla barns rätt

Både vuxna och barn från bättre förhållanden som bor inne i staden har svårt att acceptera romerna. Många förnekar att de ens känner till platsen som kallas Olympic village där över 1000 människor bor, ungefär en tredjedel är barn under 18 år. Ett hundratal av de barnen får skola och stöd av centret där Cornelia jobbar.

Unga romska tjejer tas oftast ur skolan i tidig ålder av sina föräldrar. De får hjälpa till i hemmet eller blir gravida. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Jag avslutar intervjun med att med en fråga om hon själv har något stöd för att bearbeta de svåra situationer hon får se.

– Jag pratar ibland med mina vänner. De säger att jag gör ett fantastiskt jobb som de aldrig skulle klara och att de inte vet så mycket om romska barn, förklarar hon uppgivet och pillar lite på sina naglar.

Hon tittar upp på mig.

– När jag möter mina elever ser jag inte romska barn. Jag ser barn. Barn som lever i svår fattigdom och utanförskap. Barn som inte är så lyckligt lottade…det är därför vi arbetar här, för att alla barn har rätt till hjälp.

 

Sanna Bülow, Kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

En strimma av hopp

I Rumänien, nära staden Roman, finns en plats där myndigheterna gömt undan de människor som hela samhället tittar snett på. De är romer och deras levnadsförhållanden är fruktansvärda. För deras skull arbetar Svenska kyrkans internationella arbete tillsammans med den lokala Franciskanordern som driver ett socialt center och skola för de romska barnen. Jag har fått träffa Dana som berättat för mig om sitt och sina barns liv.

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

28-åriga Dana med tre av sina fem barn. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon växte upp i ett hus utan väggar, den 28-åriga kvinnan med svart uppsatt hår och mörka ögon, som sitter på en pall framför mig.

– Mina föräldrars hus var en stomme med tak och några enstaka väggar. Resten täckte vi med tyger som vi hittat, berättar hon medan hon kämpar för att hålla sin 2-åring som vrider sig i hennes knä.

Vi sitter i hennes hem, ett rum med en vedspis, en säng och en bäddsoffa med tigerrandigt överkast och en liten tv. Det låter inte så fruktansvärt, men det är det. På baksidan finns en lerig bakgård och ett utedass som består av ett träskjul runt en grop i marken som hon, Dana, grävt själv. Rummet räknas av myndigheterna som en enrumslägenhet men är egentligen ett ombyggt bås i ett stall. Här, i det område som lite ironiskt kallas för Olympic village, bor över 1100 personer, inhysta i fyra stallängor som alla byggts om till enrumsbostäder. Människorna som bor här är romer.

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana hänger tvätt på sin lilla utegård. Hon försöker få rena kläder till barnen så de ska kunna gå till skolan. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Hon skulle ge sig av om hon kunde

Vi passerar förbi mängder av olika dörrar och draperier i det som kallas Block 4 innan vi kommer fram till dörren in till det bås där Dana och hennes fem barn bor. Alla dörrar är olika eftersom de är gamla och återanvända. Röklukten från de öppna eldarna och vedspisarna sticker i ögonen och under den finns en tung, lite frän doft av något som är svårt att identifiera.

Danas barn är 3, 5, 9 och 10 år, treåringarna är tvillingar. Äldst är Gabriela. Hon sitter på sängen en liten bit bort och håller sin yngre bror. Hon får ofta hjälpa till att ta hand om sina syskon på förmiddagarna när Dana samlar järn, skrot och plastflaskor. För det är så hon försörjer sig och barnen. Genom att samla den sorts sopor som hon kan få pengar för. Det plus det lilla barnbidrag som hon får av staten.

– Det räcker till det mest basala, förklarar hon. Grönsaker och rovor, hårschampo, hyran och ibland kläder till barnen. Men det ger henne inte råd att flytta och inte alltid att äta sig mätt.

Hon har bott här i Olympic village i fem år nu. I de förfallna, vitkalkade stallängorna som ger tydliga associationer till ett koncentrationsläger. Jag frågar vad som är svårast med att bo här.

– Allt, svarar hon. Allt är en kamp. Vi har en kran med kallvatten som cirka 300 personer i den här stallängan delar på. Vi tvättar oss, diskar och försöker tvätta kläder i kallt vatten, lite kan vi värma på spisen. Det är skräpigt och farligt överallt.

På mina frågor om var de tvättar sig, diskar och tvättar kläder svarar hon samma sak.

– I den där, säger hon och pekar på en grön, grund plastbalja på golvet.

Maten hon lagar är oftast soppa eller grytor av olika slag. På spisen står en rostig stekpanna full av stekfett och nedanför en hög av smutsiga kläder.

– Jag vill inte att ni filmar här, ber Dana, det är inte fint.

Vi får berätta om Dana men hon vill inte att vi visar hennes hem i sånt skick. Hon skäms, precis som du och jag skulle göra, och det känns i hjärtat på mig.

– Om jag kunde ge mig av härifrån ögonblickligen skulle jag göra det, säger hon och slår ut med ena armen.

Allt är en kamp

För Dana har livet alltid varit en kamp. Som 9-åring fick hon börja arbeta. Grannarna hämtade henne och fick henne att städa åt dem, sköta deras trädgård och slänga sopor. Det var tufft eftersom hon samtidigt gick i skolan. När hon var 13 år slutade hon i skolan och började samla sopor för att sälja istället. Hon flyttade till en liten tvårummare inne i staden Roman, ett par kilometer här ifrån. Där bodde hon med sina två bröder och deras familjer. Det blev snabbt ohållbart och Dana blev den som fick flytta ut. Två år senare träffade Dana en man som såg hennes situation och ville hjälpa henne. När hon fyllt sjutton år gifte de sig. Han, Petre, var arton år äldre.

Eftersom Petre fortfarande bodde med sina föräldrar i en bostad som redan var trång blev också det ohållbart och Dana vände sig till myndigheterna för att få hjälp.

Utanför länga 4 i Olympic village.  Foto:Gustaf Hellsing/IKON

Utanför länga 4 i Olympic village.
Foto:Gustaf Hellsing/IKON

– De berättade att de skulle ordna ett boende åt mig och lovade att det fanns duschar, rinnande vatten och att de skulle fortsätta arbeta med att göra platsen bättre för oss. När jag kom hit kände jag mig glad…ni måste förstå att golvet här var mycket finare då, ursäktar hon sig för andra gången sedan vi kommit in i bostaden.

Hon förklarar att det slitits med tiden, bland annat eftersom hon ibland köper stora mängder nötter och skalar på golvet för att sedan sälja.

– Men när jag bott här ett tag insåg jag att det mesta av vad de lovat inte stämde. Hela samhället tittar snett på oss. Mycket tror jag är romers eget fel. Många beter sig dåligt. Men det är synd att om en gör något dumt så får vi alla lida för det. Sen gör det inte saken bättre heller att min hy är så mörk, säger hon och smeker sig lite på kinden. Romer med mörk hy diskrimineras värst, så har det alltid varit.

Stora risker för barnen

Jag upplever Danas situation som oerhörd. I rummet med det svartslitna golvet, cirka tre gånger tre meter, bor hon med sina fem barn. Hon är alltid rädd. Barnen var sex förut men hennes yngsta dog av luftvägsbesvär i januari. Månaden innan, i december, dog Petre, hennes man i en hjärtattack ute i leran bakom Block fyra. Han skulle ha fyllt 46 år idag, den 14:e mars.

– Jag känner mig inte säker, säger hon och försöker stänga innerdörren med hjälp av en trasa som hon klämmer fast mellan lås och karm.

– Det är inte tryggt här. Jag oroar mig både för mig själv och för barnen. Det är jättemycket droger här och barnen påverkas negativt av andra barn och vuxna runt omkring. Jag är alltid nervös och håller alltid ett öga på dem när de inte är i skolan och jag inte jobbar.

Dana går upp klockan fem för att samla skrot. Då kommer hennes mamma och hjälper henne se till de av barnen som fortfarande är hemma.

– Hon är sjuk men hon hjälper mig ändå.

Dana bor i den stallänga som räknas som den bästa. Här bor de som fortfarande orkar försöka ta hand om sig själva och som kämpar för att upprätthålla en strävan mot något bättre. De andra tre längorna, Block 1,2 och 3, får vi inte ens besöka. Jag försöker föreställa mig hur utrymmena i de andra längorna kan se värre ut än den här.

– Det är farligt där. Fullt av kanyler och människor som inte längre vill något med sina liv. Det är inte utrymmena som är i så mycket sämre skick, det är människorna, förklarar Dana och tar ett stadigare grepp om tvååringen i sitt knä.

När vi en stund senare går långsamt utanför de andra längorna får jag rysningar längs ryggraden. Det kommer barn ut ur Block 2. Herre Gud, hjälp, det bor barn där.

En strimma av hopp

Det finns en strimma av hopp mitt i detta elände. Ett par kilometer bort finns Franciskanbrödraskapets sociala center. Det drivs av två av bröderna tillsammans med flera lärare, barnpsykolog, socialarbetare och läkare. Centret finns till för att i första hand ge utbildning och stöd till barn från Olympic village men också för att utbilda deras föräldrar i hur de kan bli stärkta i sitt föräldraskap och hur de skulle kunna få ett arbete.

Varje morgon kommer Franciskanorderns skolskjuts, en liten gul minibuss, och hämtar de yngre barnen från Olympic village. De körs till skolan i det sociala center, FUP, som Franciskanordern driver. Där får alla barn börja dagen med att tvätta sig. De får frukost och vitamintillskott, de får leka på skolans lekplats och lära sig om hur de slappnar av, samarbetar och till exempel vilka yrken som finns att välja på när de blir stora. Innan lunch hämtar skolbussen upp de lite äldre barnen som får äta lunch tillsammans med de andra i en stor ljus matsal, innan de börjar sina eftermiddagslektioner och de yngre barnen skjutsas hem igen.

Skolbussen hämtar de yngre barnen på morgonen. Vid lunch hämtas de äldre barnen till skolan så att de får äta lunch med sina yngre syskon i skolmatsalen innan de yngsta barnen skjutasas hem igen. De äldre barnen går i skolan efter lunch och körs hem på eftermiddagen vid 16. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

För de här barnen känns FUP:s skolbuss trygg. På vanliga skolbussar blir romska barn ofta retade för att de är fattiga, smutsiga eller luktar illa. Hos FUP får barnen tvätta sig och de får rena, varmare kläder om det behövs. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Dana ser avslappnad ut när hon berättar om skolan.

– Jag är så väldigt glad för FUPs skola. Jag försökte anmäla barnen till den vanliga skolan som staten har men de krävde skoluniformer och att vi köpte dyra böcker och pennor. Jag har inte råd med det.

Hon har själv gått med i en av föräldrakurserna hos FUP och fått diplom.

– Där lärde jag mig hur jag kan prata med barnen lugnt även när jag är arg. Blir barnen arga eller oroliga tar jag med dem ut i friska luften och andas tills vi slappnar av och känner oss gladare. Jag vet mer om olika sjukdomar och hur viktigt det är att mina barn får en utbildning.

Jag tänker på orden som barnpsykologen sa till oss dagen innan, om hur föräldrar som aldrig fått kärlek har svårt att ge kärlek vidare och kan behöva stöd i det.

Dana tittar sig runt i rummet. Hon har fått tvååringen att sitta still i hennes knä genom att guppa med benen och sakta smeka honom över håret. Han sitter vänd in mot henne och lutar ena kinden mot hennes bröst.

Dana trivs inte i Rumänien. En gång reste hon till Italien med hjälp av sin ena bror. Hon skulle jobba i hemmet hos en äldre dam men efter två veckor avled damen och Dana hamnade på gatan. Där fick hon tigga för att få ihop pengar till hemresan.

– Det var jättetufft och läskigt eftersom jag inte ens kunde språket. Men det var ändå bättre, människor var snällare mot oss där.

När Dana är ledsen och söker hjälp hos centrets läkare och sjuksköterska får hon rådet att leva för barnen. Och det gör hon.

– Jag vill verkligen att mina barn ska få fortsätta att gå i skolan. Att de ska få det bättre än mig. Jag vill att de ska drömma om framtiden och jag ber om att Gud ska ge dem styrka att ha ambitioner och våga saker. Så att de väljer att kämpa för sig själva och åstadkomma nåt med sina liv.

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Gabriela är duktig i skolan. Mest tycker hon om att gunga men hon förstår att det är viktigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Hon vill ju öppna en klädbutik eller bli lärare när hon blir stor. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Faktaruta:

  • FUP startade 2000
  • Svenska kyrkans internationella arbete är den största finansiären till FUP
  • Tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp stöttar vi FUP att planera sin verksamhet
  • Det sociala centret stöttar idag cirka 65 familjer från Olympic village. 95 barn är direkt kopplade till projektet men stort övrigt antal barn deltar av och till i projektets aktiviteter
  • Vi arbetar också med påverkan mot myndigheter att ta sitt ansvar för att tillgodose romers tillgång till sina mänskliga rättigheter.

 

Sanna Bülow, kommunikatör och insamlare, Svenska kyrkans internationella arbete

 

En vecka i Jerusalem – några intryck och reflektioner

Jag tjänstgör under tre månader som kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.  Mässorna firas i Birgittakapellet på Svenska Teologiska Institutet som erbjuder studier och medverkar i dialog sedan år 1951. Idén är att varje person oavsett religionstillhörighet ska bli sedd, få tala och bli lyssnad på.

 Det vänliga sätt jag blivit mottagen på från bägge folken och från de Abrahamitiska religionerna visar på en generös inställning till Svenska kyrkan och jag blir glad och stolt då jag på STI varje dag ser gott samarbete.  I denna stad där krig utkämpats i närtid och där konflikten märks, möts människor regelbundet för dialog. Det dämpar konfliktens uttryck och bidrar till fred.                                                                                                                                

Den 24 april var jag inbjuden till den Skotska kyrkan, S:t Andrews för att medverka i överlämningsceremonin där deltagare i Kyrkornas Världsråds följeslagarprogram som avslutat sin period överlämnar ansvaret till de nytillkomna. Samma dag inföll minnesdagen för Förintelsen. Att sirener skulle ljuda och proklamera en tyst minut på förmiddagen torde inte varit överraskande för någon. Nåväl, förberedelserna inför gudstjänsten var i gång och sirenen börjar ljuda. Jag och en person till längst bak i kyrkan ställer oss upp för en tyst minut och ser med förvåning och tilltagande upprördhet att några av våra värdar fortsätter förberedelserna under fniss och flams. Jag gick ut i trädgården…

18309048_1864315427154814_739392006_n18336695_1864315387154818_1265052444_n

Det andra tillfället var 1 maj som är minnesdagen för krigens och terrorns offer i Israel. Platsen var Shalom Hartmans Institute och min roll var att tillsammans med en svensk studiegrupp delta på en minnesstund som genomfördes av unga studenter med jämn fördelning från Israel och USA. Hälften på väg in till militärtjänstgöring och hälften på väg till universitetsstudier. Stora delar genomfördes på engelska för att vi från Sverige skulle förstå. Det var allvarligt, ömsint och berörande.  Det andra folkets lidande nämndes inte.

Jag erinrar mig vackra ord från Psaltaren 85:10b-11: …hans (Guds) härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.

Kyrkornas väg är att lyfta visionen om fred, påminna om dialogens möjlighet och försoningens väg. Dialogen bör handla om att se hela lidandet och hela människovärdet för bägge folken. Om detta sker så kan profeten Mikas ord innehålla aktualitet. ..Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat. ( Mika 4:3b-4).

 18199265_1405020799543448_5861753165763830638_n

Johan Engvall prästvigdes 1983 för Strängnäs stift och har arbetat på samtliga nivåer i Svenska kyrkan. Under några år arbetade Johan med folkbildning för föregångaren till SENSUS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund. Sedan 2008 är Johan kyrkoherde för Solna församling i Stockholms stift. Under tre månader under våren 2017 är han tjänstledig därifrån för att för Svenska kyrkan i utlandets räkning vara kaplan för den svenska församlingen i Jerusalem.

 

 

 

Epifania – Vatten som både skiljer och förenar

BBJ

Fotograf: Karin Bodin

Nu är det snart dags. Rökelsepuffarna från prästernas rökelsekar fyller luften med väldoft. Människorna trängs på båda sidor av floden för att komma så nära vattenbrynet som möjligt utan att trilla i. Sång och musik fyller luftrummet över ingenmanslandet. Så snart prästerna sjungit sångerna och bett bönerna händer det som många väntat på, de får gå ner i floden och förnya sina dop och välsignas på nytt. Detta är epifania, högtiden som firas till åminnelse av Jesu dop.

När Jesus kom till floden för att döpas av Johannes hördes rösten från himlen: Du är min älskade du är min utvalde. Jesus fortsatte direkt efter dopet ut i öknen. Där klarnar hans kallelse för honom, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Samma röst kan höras i varje dop för den som har öron att höra med. Detta är min älskade, detta är min utvalda. Detta ger oss även kallelsen att precis som Jesus hitta vägar till att förverkliga försoning, förlåtelse och upprättelse. Det är vårt uppdrag att för livets skull befria människor till att leva fullt ut.

Åter till flodens och dess båda sidor och de olika kyrkofamiljerna som tar tillfället i akt att samla sina medlemmar till gemensamma gudstjänster. Gudstjänsterna startar på vardera sidan floden och slutar vid strandkanterna med att prästerna gemensamt välsignar varandra och församlingarna. Detta kan ske med några droppar vatten i form av ett kors på pannan, med stänkande vattenkaskader ur Jordan eller med att doppa sig i floden en, tre eller sju gånger beroende på vilken tradition man kommer från.

Epiphany 2017 119

Fotograf: Jonas Bodin

När det firas med nattvard kan orden i nattvardsbönen lyda: Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Men ändå är det så många gränser och uppdelningar mellan oss människor. Hur kan vi hitta vägar att förenas med varandra och se att vi alla är människor som behöver både bröd och vatten för att leva?

När gudstjänsten är avslutad påbörjas den andra sortens gudstjänst som vi skandinaver oftast tycker är bland det viktigaste, gudstjänsten efter gudstjänsten, kyrkkaffet. Här på strandkanterna vid Jordanfloden blir kyrkkaffet istället till en släktträff. Äntligen kan släkten förenas igen och utbyta hälsningar och nyheter om stort och smått. Stämningen är uppsluppen och många skratt hörs. Det är glada människor som möts och kära återseende med vänner och släktingar som kanske bara har möjlighet att träffa denna enda gång om året stående på var sin sida floden.

De har oftast inga möjligheter att korsa floden. Inte för att den är så enormt stor, den skulle kunna gå att hoppa över om man var lite tränad. Utan därför att floden utgör gränsen mellan Västbanken och Jordanien. Gränsen som endast kan passeras av de som beviljas visum, vilket många av de församlade nekas.

Detta för oss till en mycket brännande och aktuell fråga för vår tid. Vem ska ha rätten att bestämma över vem som får korsa vattnet?

Texten är skriven av: Jonas och Karin Bodin, utsända från SvensIMG_1348ka kyrkan till The ELCJHL (Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land), Baptismal Site, Bethany Beyond Jordan

Läs mer om Dopplatsen på Facebook 

Evangelical Lutheran Church in Jordan and The Holy Land

#partnersforpeace

Staten, näringslivet och dessutom några moraliska röster

I min första blogg från Guatemala skrev jag om den svaga staten och vad detta faktum gör med ett samhälle. Svagheten märks inte minst i kongressen. Där finns många partier representerade, men ofta livslängden består ofta inte längre än 5 år, och deras bas bygger inte på ideologi utan på initiativ från enskilda personer, som har tillräckligt med pengar för att ställa upp som kandidater.

Ett undantag utgör UNE, som har bestått i 15 år och har någon form av ideologisk bas. När den politiska makten är svag uppstår ett vakuum, som naturligtvis fylls av andra krafter. En sådan påverkansfaktor utgör näringslivet, där den viktigaste organisation är CASIF, bakom vilken bland annat de åtta familjerna står bakom. Sammanblandning av roller utgör ett verkligt hot mot demokratin och med risk för otillbörlig påverkan. Vår delegation mötte höga representanter för denna stora och mäktiga organisation, CASIF, som är en av de starkaste krafterna i det Guatemalanska samhället. De är medvetna om att deras image behöver förbättras varför de gärna möter representanter från Europa och USA.

mayaGuatemala står inför ett vägskäl mellan att upprätta ett oberoende rättsväsendet eller att verka för status quo. Rättsväsendet är korrumperat och bara ett fåtal i domarkåren kämpar för sitt oberoende. En av de mest beundransvärda och modiga domarna är Yasmin Barrios, som för några år sedan dömde president Molinas, en dom som senare upphävdes. Hennes modiga insatser för lag och rätt har resulterat i att hennes hem blivit sönderbombat. Hon har också utsatt för andra trakasserier.

En annan modig jurist är Colombianen Iván Velázques, kommissionär för FN-kommissionen mot korruption i Guatemala (CICIG). Kommissionens arbete är helt oberoende i förhållande till landets rättsväsende, men gör noggranna undersökningar mot korruption och ger underlag för domstolarna. Flera rättsskandaler har därmed avslöjats. Nu finns starka krafter som verkar för att Velasques ska bort och därmed försvaga CICIG. Om så skulle ske, vore det förödande för landet och hota CICIG:s arbete.

En eftermiddag fick delegationen i smågrupper föra samtal med flera borgmästare för mayafolkets byar, där de har en självständighet som ständigt är under hot. Mayafolkets integritet och resning imponerar. Det är minst sagt berörande, för att inte säga skakande, att lyssna på deras berättelser om utsatthet av fysiskt och strukturellt våld.

AmbassadörsparetSlutligen vill jag lyfta fram det viktiga arbete som utförs av svenska ambassaden och den orädde och väl insatte ambassadören Georg Andrén. Han och hans hustru Maria, tidigare diakon i Nyköping, skapar en öppen och dialogisk miljö där ambassaden utgör en viktig plattform för dialog. Ambassadens avtryck i samhället och lovorden från de som hävdar mänskliga rättigheter är stor. Andrén slutar i höst och blir Diakonias nya generalsekreterare.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

Kyrka i korrumperat samhälle

I ett land genomsyrat av våld, korruption, droghandel, politiska skandaler, gigantiska orättvisor och med en instabil och svag stat, vad innebär det då att vara kyrka i en sådan kontext och som en del av det civila samhället? Katolska kyrkan är som i de flesta katolska länder dominerande och är landets majoritetskyrka och den kyrka som tydligast står på de fattigas sida även om den bilden inte är helt entydig i alla sociala frågor. Kyrkans sociala engagemang blev särskilt tydligt under inbördeskriget under sent 1900-tal när många präster dödades.

De evangelikala och pentakostala kyrkorna (både av klassiskt snitt och de mer framgångsteologiskt präglade) är numera en verklig maktfaktor som också fungerar som stöd för den politiskt konservativa makteliten. Betoningen ligger på den individuella frälsningen, och Guds välsignelse över de som tror, men någon kamp för social rättvisa är knappast utmärkande. Det finns ibland en samsyn i vissa privatmoraliska och familjefrågor mellan konservativa katolska företrädare och evangelikala/pentakostala kyrkor.

De klassiskt protestantiska evangeliska kyrkornas med ekumenisk inriktning, som till exempel de anglikanska, presbyterianska och lutherska kyrkorna, verkar i flera fall för de fattiga, men sammantaget är deras politiska röst svag. Men röster finns som uttrycker behov av mer av ekumeniskt samarbete, arbete med förändring av sociala strukturer och dialog med näringslivet. Att de lever i en mycket annorlunda verklighet än i Sverige märks inte minst av att i det ekumeniska rådet i Guatemala City ingår också mayafolkets andliga ledare.

Sammantaget kan sägas att landet till 90% består av kristna och förtroendet bland befolkningen är stort. Den lutherska kyrkan är uppdelad i fem olika kyrkor. En av dessa är med i LVF och leds av den dynamiske pastorn José Pillard och som behöver vår kyrkas fortsatta stöd, inte minst med tanke på den hotbild som finns mot honom. Han har på ett tydligt sätt tagit ställning för ursprungsbefolkningens rättigheter och till och med sin egen kropp skyddat hottade vattenområden.

Katedralen reser sig mitt i staden vid stora Plaza de la Constitution. Idag när vi besöker katedralen minns man ledaren för sanningskommissionen, Biskop Joan José Gerardi som dödades den 26 april 1998, bara någon dag efter offentliggörandet av rapporten. Överhuvud taget blir man tagen av den atmosfär som präglar detta rum. Närhelst man kommer in i katedralen möts man av bedjande människor, och emellanåt mässa.

 

På torget utanför, på Plaza de la Constitution, finns ett skakande informellt upprättat minnesmärke. Den 8 mars i år innebrändes 41 flickor vid ett av de statliga barnhemmen som innebos av 600 barn. Barnen låses inne på kvällen och hade ingen möjlighet att ta sig ut när branden utbröt. Denna förfärande händelse har satt fokus på den undermåliga omsorg om de mest utsatta som statens ska stå för. Inte heller efter branden har staten tagit sitt ansvar för barnen.

Slutligen-större delen av befolkningen är mayaindianer, cirka 50-60 %.  De har en tro, cosmovision, där vördnaden för Moder Jord leder till konflikt med gruvbolag och vattenkraftverk. Respekten för det som förfäderna förvaltat ska enligt mayafolket förvaltas till kommande generationer och skötas med omsorg och vördnad. I realiteten är de flesta maya katoliker och ser inget problem att förena mayatro med kristen tro.

Hans-Erik Nordin, biskop emeritus

I slutet av april reste representanter för Svenska kyrkan, Diakonia, Kristna fredsrörelsen, We Effect och Individuell människohjälp (IM) till Guatemala för att möta partnerorganisationer inom det civila samhället och representanter för den guatemalanska staten.

 

Juba i Sydsudan bedrägligt lugnt

Juba, Sydsudan, i april 2017. Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig, hälften är nakna. Ett bedrägligt lugn.

 

Foto: Anna-Maria Sandström

Kvällen är varm och lugnet är bedrägligt. Medan några försöker fortsätta sina dagliga liv, laga mat, fixa med motorcyklar, sker brutala övergrepp på civila i andra delar av landet som tvingar tusentals på flykt. Foto: Anna-Maria Sandström

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Tror på icke-våldsmetoder
Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-våldsmetoder, med inspiration från Indien och Mahatma Ghandi.

Mötet med Loparimoi, som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar.

Light_900px

Light Aganwa tror på icke-våld och presenterade ett nytt projektförslag med målet att överbrygga etniska motsättningar för sina svenska kollegor.

Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i så kallade ”settlements” istället för att stängas in i läger.

Flyktingarna fler än byborna
Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över Medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Eno Savani, 5 år och Norbert Wani, 9 år går över gränsen till Uganda. Fler flyktingar tog sig över gränsen till Uganda under 2016 än över Medelhavet. Foto: Cornelia Kästner /Lutheran World Federation

Det är dags att gå till sängs. Solen har för länge sedan dalat och det är mörkt i natten runt oss. Nilen strömmar tyst förbi medan syrsornas spel är öronbedövande.  Myggorna surrar runt oss när vi med dröjande steg går mot våra rum och nattens vila.

Anna-Maria Sandström. Foto: Magnus Aronson/IKON

Foto: Magnus Aronson/IKON

Anna-Maria Sandström
liaison officer för Svenska kyrkan på Afrikas horn och besökte Sydsudan för några veckor sedan för att följa upp vårt arbete och träffa sydsudanesiska kollegor. Vi arbetar både med långsiktigt stöd och katastrofinsatser.

Läs mer om vårt stöd till flyktingar i östra Afrika >>
Läs om vårt arbete i Sydsudan >>
Ge en gåva >>

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter