Den heliga graven har restaurerats!

Mitt i gamla stan i Jerusalems ligger Den heliga gravens kyrka, eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas, kristendomens heligaste plats. Den består av ett komplex av kapell som tillsammans rymmer platserna för Jesu korsfästelse, död och uppståndelse.

Uppst+Ñndelsekyrkan4

Kristendomens heligaste plats mitt i gamla stan i Jerusalem. Foto: Anna Hjälm

I kyrkans mitt, under en vacker kupol, finns den lådformade byggnad som omsluter det som finns kvar av Kristi grav. Det är denna mindre byggnad som under de senaste tio månaderna restaurerats, stabiliserats och rengjorts av ett team av 50 grekiska konservatorer.

Det mesta av arbetet har skett nattetid för att inte störa den strida ström av troende – palestinier, israeler och pilgrimer – som varje dag kommer till kyrkan för gudstjänst och bön.

ArmenierIUppst+Ñndelsekyrkan

En armenier bär runt rökelse. Uppståndelsekyrkan samlar många kyrkofamiljer under samma tak. Foto: Anna Hjälm

Uppenbarelsekyrkan förvaltas av Grekisk-ortodoxa kyrkan, den katolska Franciskanerorden och Armenisk-ortodoxa kyrkan tillsammans. Dessutom har Syrisk-ortodoxa, Koptiska och Etiopisk-ortodoxa kyrkorna sina särskilda kapell i byggnaden. Den är alltså en brännpunkt för olika kyrkliga traditioner.

Igår var det särskilt tydligt. Då samlades kyrkoledare för alla de inblandade kyrkorna, tillsammans med representanter från andra kyrkor i Det Heliga Landet och internationellt, till en ekumenisk ceremoni. Att även den ortodoxe ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus, var där ses som ett tecken på den ekumeniska vilja som funnits kring renoveringen.

Svenska kyrkan skriver i sitt positionsdokument om Hållbar fred mellan Israel och Palestina om vikten av att Jerusalem förblir en öppen stad, delad mellan två folk och tre religioner, och där tillgängligheten till de heliga platserna garanteras.

Anna Hjälm
handläggare för Mellanöstern, Svenska kyrkans internationella arbete

ACT lyfte religion som drivkraft för kvinnors rättigheter på FN-möte

En startpunkt för att kvinnors rättigheter ska genomsyra alla sfärer av samhällslivet. Så sammanfattar ACT-alliansen den paneldiskussion om religionen och kulturens roll för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt som hölls i FN förra veckan.

samtal Just nu pågår FN:s årliga kvinnokommission i New York med rekordstort deltagande för att diskutera kvinnors ekonomiska egenmakt. Tillsammans med Sveriges regering och FN:s befolkningsfond arrangerade ACT-alliansen ett panelsamtal med rubriken: ”Protecting bodies, protecting rights – religious and customary law enabling economic empowerment?”

En av de utmaningar som möter kvinnor i stora delar av världen är gapet mellan deras konstitutionella rättigheter och verkligheten de lever i. Många länder erkänner parallella rättssystem baserade på tradition och religion.

– Det finns patriarkala strukturer i våra religioner och det är ett faktum som vi måste  erkänna. Samtidigt misstolkas sedvanerätt för att vara en uttolkning av religiösa texter, sa Gunilla Hallonsten, ACT-alliansens genusexpert.

GunillaDetta förhållande har en kraftig inverkan på kvinnors och flickors ekonomiska rättigheter och egenmakt, såväl direkt som indirekt. Direkt i de fall då sedvanerätt eller religiösa traditioner tillåts reglera äktenskapslagar och arvsrätt, äganderätt och möjlighet att öppna bankkonton och starta en affärsrörelse.

Indirekt skapar lagarna ett rättsligt utrymme för exempelvis barnäktenskap, något som begränsar rätten till utbildning och kör över flickors och kvinnors rätt till sexuell och reproduktiva hälsa. Rättigheter som är avgörande för ekonomisk egenmakt.

Sveriges jämställdhetsminister, Åsa Regner, poängterade att jämställdhet och en välfärdsstat är oseparerbara. Den ena kan inte finnas utan den andra. 

Azza Karam, rådgivare till FN:s befolkningsfond och moderator under paneldiskussionen, menade att ACT-alliansen är en bro mellan progressiva sekulära feminister och en progressiv trosbaserad feminism.  

Just detta lyfte Svenska kyrkans internationella chef Erik Lysén på debattplats den 8 mars i år när han skriver:
Alla ni som arbetar för kvinnors rättigheter: glöm inte bort att ni har bundsförvanter inom de religiösa samfunden. 

Vi menar att religiös tro och arbete för kvinnors rättigheter i allra högsta grad kan och ska förenas. Men det krävs förståelse för den mångfald som ryms inom de olika religionerna och kunskap om hur man kan navigera i religiösa sammanhang. Runtom i världen ser vi hur kvinnor som organiserar sig genom kyrkor utmanar lokala ledare och präster. De driver också på för att ändra diskriminerande familjelagstiftning, som ofta påverkas eller styrs av religiösa aktörer, skriver Erik Lysén.

För att åstadkomma jämställdhet krävs att religiösa ledare tar sitt ansvar. Runt om i världen sker ett arbete för jämställdhet och rättvisa inom kyrkor och samfund. När Bibelns berättelser tolkas i ljuset av sina egna i liv kan evangeliet bli en befriande kraft för att ifrågasätta förtryck och ojämlika strukturer, och för att uppnå långsiktig förändring, menar Erik Lysén.

Detta var första gången ACT-alliansen and UNFPA arrangerade en paneldiskussion i ämnet:
- Vi är nöjda och ser det som startpunkten för att få igenom kvinnors rättigheter i alla sfärer, säger Gunilla Hallonsten.

Fakta:
Comission on the Status of Women, CSW, samlar årligen FN:s medlemsländer och är det främsta mellanstatliga organet i världen som arbetar för att stärka kvinnors situation och jämställdhet globalt. Under årets möte deltar närmare 1100 ickestatliga organisationer med totalt 8623 representanter.

 

En gemenskap av olikheter

Trummorna dundrar och virvlar, säckpiporna fyller luften med vibrerande toner som känns i hela kroppen. Processionen är på väg mot kyrkan. Först kommer den musicerande scoutkåren bärande på kors och fanor och till sist diakoner, präster och biskopar klädda i vitt.
Det är inledningen till en av två gudstjänster som katoliker och lutheraner nyligen firade tillsammans i Amman. En fortsättning på den historiska resan som började i Lund 2016 då påven Franciskus från katolska kyrkan och biskop Munib Younan, ordförande i Lutherska Världsförbundet, firade gudstjänst till minne av 500 år av reformation.
Foto:

Kärlek och glädje när den katolske ärkebiskopen Perebattista Pizzaballa och biskop Munib Younan ledde den ekumeniska gudstjänsten i Amman. Foto: Ben Gray

Den här dagen i Amman leds gudstjänsterna av biskop Munib Younan och ärkebiskop Pierebattista Pizzaballa, från romersk katolska kyrkan i Jerusalem. Jag sitter längst fram och ser med glädje hur bröder och systrar från olika kyrkotraditioner samlas tillsammans i bön och gemenskap.

Mössor, dok och sjalar
Jag ser mina lutherska kollegor framme vid altaret sida vid sida med katolska vänner. Dessutom runt om i kyrkorummet ser jag nunnor, lekmän och ämbetsbärare från många olika samfund tillsammans sida vid sida.

Foto:

Olika traditioner som samlas ger en försmak av Guds rike. Foto: Ben Gray

En av höjdpunkterna för mig är när fridshälsningen delas och det blir en välsignad kakafoni av hälsningar på olika språk åtföljd av kindpussar, handskakningar och omfamningar. För mig visar alla hattar och mössor, dok och sjalar och diverse utstyrslar från många olika traditioner, nationer och samhällsskikt hur vi tillsammans kan få en försmak av Guds rike som en förenad gemenskap av olikheter.

Olikheterna förstärker och kontrasterar varandra. Kärleken, gemenskapen och fridshälsningarna gör att skillnaderna inte är hotande utan en källa till glädje och nyfikenhet på varandra.

En liten värld
En annan ögonblicksbild. Jag befinner mig i Bethlehem. En timme innan gudstjänsten är jag på plats i S:t Catherine Church  för att svida om till min fina vita liturgiska diakonklädnad. Ombytt och klar går jag ut från sakristian för att njuta lite av de sista solstrålarna innan gudstjänsten börjar.

På väg ut möter jag kollegor från Sverige som varit på en resa för att följa partnersamarbete i Jerusalem under veckan. Världen är bra liten. Utanför kyrkan blir jag stoppad av turister som vill fota mig. Det är skojigt att få bli representant för kyrkan på det sättet.

När processionen tågat in och gudstjänsten börjat, sitter jag längst fram bredvid altaret och ser hela församlingen framför mig. Det är både kyrkfolk och lekfolk, turister och pilgrimer på plats. Jag ser biskopar och patriarker, präster och pastorer, nunnor och munkar, barn och gamla, män och kvinnor.

Foto:

Barn och äldre. Människor anläder till gudstjänsten allt eftersom. Att vara en del av gudstjänsten verkar viktigare än att vara med hela tiden. Foto: Ben Gray

Förenade i fridshälsningen
Många är på plats när gudstjänsten börjar men både lekfolk, biskopar, patriarker och olika framstående personer kommer under det att gudstjänsten pågår. Företrädarna för olika kyrkor och samfund samt samhällets beskyddare visas längst fram i kyrkan till hedersplatserna, oavsett när de anländer. Att vara en del av gudstjänsten verkar vara det viktiga och inte att vara där hela tiden.

Kyrkan är i princip fullsatt när gudstjänsten slutar. Alla tågar ut och bjuds på tårtbitar i servett på kyrkbacken. Det är ett mingel utan dess like framför den stora julkrubban i naturlig storlek.
Jag gläds över att vi kan vara så olika och ändå hälsa varandra med Guds frid. Låt oss ta detta som en förebild i alla våra sammanhang, att alltid önska varandra Guds frid.
—-
1036073Jonas Bodin är diakon utsänd av Svenska kyrkan och tjänstgör sedan hösten 2016 för ELCJH som kaplan på Pilgrimscentret Bethany Beyond Jordan i Jordanien.
Läs mer om våra utsända >>

Män vet för lite om hur svårt kvinnor har det

I Etiopien har en satsning på ökad kunskap hos religiösa ledare blivit en väg mot mer jämställdhet och fokus på tidigare tabubelagda frågor om sexualitet, preventivmedel och kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. 

Fitsum

Det tog tid innan de religiösa ledarna Etiopien gick med på att få undervisning om sexuella rättigheter och jämställdhetsfrågor, berättar Fitsum Zelalem som leder utbildningsprojektet.

Fitsum Zelalem från Etiopien berättar om projektet som drivs i samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete under ett besök i Uppsala. Han har fått sin universitetsutbildning i teologi finansierad av Svenska kyrkan och är nu projektledare för satsningen på att åstadkomma förändring genom de kristna religiösa ledarna.

– I varje litet samhälle i Etiopien spelar religionen en oerhört stor roll i människors liv. Därför har de religiösa ledarna stor makt och påverkar hur värderingar och traditioner lever kvar. För kvinnors del handlar det inte sällan om synsätt som begränsar dem eller i värsta fall skadar deras hälsa, berättar Fitsum Zelalem, som även är expert inom det förebyggande arbetet mot hiv/aids lokalt.

Teologer i fyra afrikanska länder utbildas
Projektet ingår i en större satsning där fokus är att lyfta frågor inom området sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Fyra afrikanska länder ingår och lokalt är det teologiska universitet och hälsoprojekt som driver arbetet. Sedan starten har över 100 studenter i teologi fått utbildning i frågor kopplade till SRHR. De flesta av dessa är kvinnor.

IMG_5968_900

Workenesh Feyisa är präst i ett land där kvinnor ännu anses vara underlägsna mannen. Utbildningen av religiösa ledare kan bidra till att ändra på det.

I Etiopien är det vanligt att kvinnan inte alls har inflytande över beslut kring den egna sexualiteten, det antal barn familjen har, preventivmedel, den egna sexualiteten, om hon vill föda i hemmet eller på sjukhus. Workenesh Feyisa, pastor och en av kursdeltagarna, berättar att hon har haft svårt att bli accepterad som kyrklig ledare.

– Mannen anses vara överlägsen kvinnan och ha rätt att bestämma över henne, berättar Workenesh Feyisa, som själv tvingades gifta sig i ung ålder och misshandlades av sin man.

Fitsum Zelalem berättar att det tog tid och mycket hårt arbete att få de religiösa ledarna att acceptera utbildningen inom SRHR. Att projektet drivs av ett teologiskt universitet och Svenska kyrkan var avgörande för att det till sist blev ett ja från i stort sett alla tillfrågade.

Männen har stor okunskap om kvinnors situation
– I början möttes vi av mycket misstänksamhet och förnekelse. Ingen ville heller medge att de hade några problem i sin kyrka eller församling, berättar Fitsum Zelalem. Han upplever att det största problemet när det gäller kvinnors svåra situation i Etiopien är okunskap kring jämställdhet hos främst den manliga delen av befolkningen.

Därför har mycket av arbetet handlat om att för de religiösa ledarna konkret visa upp den verklighet som faktiskt råder. Både statistik och levande berättelser har använts för att skildra hur exempelvis en hemförlossning eller barnafödande i alldeles för tidig ålder kan ge svåra komplikationer för unga flickor.

Diskuterar kvinnors lika värde och rättigheter
– En del religiösa ledare har fortsatt att förneka problemen och blivit upprörda när vi pratat om behovet av att begränsa barnafödandet och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men många har också blivit djupt skakade när de förstått konsekvenserna av ojämlikheterna i samhället. Flera har förändrat sin syn på genusfrågor.

Förhoppningen är att de religiösa ledarna nu i sin tur ska driva arbetet vidare med att förbättra situationen lokalt och stå för en fortsatt teologisk diskussion om kvinnors lika värde och rättigheter. Nästa steg är att försöka utöka projektet till religiösa ledare från andra religioner.

– Att vi har kunnat ha en teologisk diskussion om Gud, samhällets syn på kvinnan och varje människas oinskränkta värde har hjälpt oss mycket i arbetet. På så sätt har religionen varit en viktig drivkraft för förändring, säger Fitsum Zelalem.

Anna Martinengo
Kommunikatör, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs också Erik Lysén på debattplats: ”Religionen ska vara en kraft för jämställdhet”

Vad är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter – SRHR
Svenska kyrkan vill stå för en tradition som ser sexualitet som något positivt och arbetar idag aktivt för rättigheter som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Teologiskt handlar det om tron på att sexualitet är en del av skapelsen, en gåva till människan, som måste hanteras öppet och i dialog med samtiden.

Området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, förkortat SRHR, handlar för kyrkans del både om praktiskt hälsoarbete och om att stå upp för människors rätt till välbefinnande. Alla ska kunna bestämma om, och med vem, de vill ha sex. Alla ska kunna bestämma om eller när de vill ha barn. Viktiga insatser är här tillgång till sexualupplysning och familjeplanering.

För Svenska kyrkan handlar det här arbetet också om att motverka förtryck och övergrepp, som könsstympning och tvångsäktenskap. Det är viktigt att sträva efter en respektfull dialog med religiösa ledare, men samtidigt kraftfullt ta ställning mot kulturella och religiösa sedvänjor som kränker människors rättigheter. Religiösa ledare och samfund har varit, och är, ofta en del av problemet.

Genom sin makt kan religiösa ledare bidra till att det skapas normer kring sexualitet och könsroller, som i värsta fall kan bidra till exempelvis förtryck av homosexuella eller att kvinnor helt fråntas rätten att bestämma över sina egna kroppar. Detta måste öppet diskuteras.

Svenska kyrkan arbetar aktivt för att ingen ska kränkas på grund av sin sexuella läggning, för att alla ska ha rätt till sexualupplysning, preventivmedel och god mödrahälsovård. Annat som prioriteras är insatser för att minska sexuellt överförbara infektioner och antalet osäkra aborter. Svenska kyrkan anser att alla ska ha rätt till en säker och laglig abort. Det krävs politisk handling och rättsliga ramar för att värna rättigheterna inom SRHR-området.

Därför arbetar Svenska kyrkan för att påverka beslutsfattare i Sverige, EU och FN. Genom dialog med partnerorganisationer och systerkyrkor finns goda möjligheter att bidra till en positiv förändring av normer och attityder. Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar och även en unik möjlighet att ta ett ledarskap i dessa frågor, bland annat genom att uppmuntra till samtal om SRHR-frågor utifrån ett teologiskt perspektiv. Att området prioriteras markerar tydligt att Svenska kyrkan vill tillhöra en teologisk tradition som erkänner det positiva värdet i människans sexualitet.

”Att fly är vår enda möjlighet’”

Flyktingkrisen i Sydsudan är nu världens tredje största, näst efter Syrien och Afghanistan. Varje dag passerar 2000-3000 människor gränsen mot Uganda. Svenska kyrkans internationella arbete utökar insatserna och räknar med att ge ytterligare 100 000 personer tillgång till rent vatten, latriner, säkerhet och tak över huvudet. 

1039256_900

Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer under flykten från Sydsudan. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Sydsudans kristna råd vädjar om omfattande humanitärt stöd och uppmanar samtidigt stridande parter att stoppa kriget som härjar i Sydsudan.

– Behoven är enorma och tyvärr ser vi inte någon positiv utveckling, berättar Anna Garvander, humanitär chef vid Svenska kyrkans internationella arbete som nyligen kommit hem från norra Uganda. Människor flyr med alla sina tillhörigheter och räknar inte med att kunna återvända. Vi ser inte att flyktingströmmen mattas av.

Sydsudan har sedan länge plågats av våld och stridigheter med etniska förtecken och många människor har dödats. Och nu har människor även börjat dö av svält. Det här är den första hungersnöden på flera år och situationen har uppstått med anledning av den svåra torkan i kombination med att hjälpinsatser stoppas av stridande parter i Sydsudan

1039272_900

Situationen för civilbefolkningen är mycket svår och miljontals har drivits bort från sina hem. Närmare en halv miljon människor har sedan i somras flytt landet söderut och gått över gränsen till Uganda. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Enligt FN riskerar 100 000 sydsudaneser att dö av svält

”Våra värsta farhågor har besannats”, säger Serge Tissot från FAO, FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation. Omkring fem miljoner människor, hälften av landets befolkning riskerar att gå utan mat och dö av undernäring inom de kommande månaderna, skriver FAO tillsammans med FN:s livsmedelsprogram med flera i ett uttalande.

Jesse Kamstra arbetar för en av Svenska kyrkans största partners i Uganda, Lutherska världsförbundets (LWF), och är frustrerad över situationen.

– Hur många människor måste dö förrän det internationella samfundet vaknar?

Familjemedlemmar skiljs vid gränsen
Många människor bär på fruktansvärda upplevelser och berättelser efter flykten från Sydsudan. De är skärrade och rädda när de kommer fram, men samtidigt enormt lättade. Många har kommit ifrån familjemedlemmar på vägen. Anna Garvander vittnar om kaosliknande förhållanden vid gränsen.

– Det är kaos uppe vid gränsen och massvis med människor letar efter sina familjemedlemmar. Många barn är ensamkommande och har kommit bort från sina familjer. Bara de senaste månaderna har det kommit nästan 2000 ensamma barn.

Många är kvinnor och barn
Majoriteten av de som kommer är kvinnor och barn, nästan 90 procent. Männen har av olika anledningar blivit kvar i Sydsudan, en del för att försvara sin jordlott – andra har förts bort eller dödats.

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Betty Faiza är 36 år och har flytt från Sydsudan till Palorinya. Ett område i norra Uganda som varje dag tar emot tusentals flyktingar från Sydsudan. Hon kom hit för ett par veckor sedan tillsammans med sina sex barn, varav en nyfödd son. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Under flera dagar vandrade Faiza, höggravid och med sin köksutrustning på huvudet. Hon tvingades föda sitt barn under bar himmel och försökte hålla honom varm med enstaka filtar hon fått med sig.

– Våra fötter var svullna, mina barn och jag var törstiga och hungriga, men vi kunde inte vända tillbaka eftersom att fly var vår enda möjlighet, säger Faiza.

Hon visste att en flykt var förknippad med stora risker, men påbörjade den farliga resan i alla fall.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i en trygg miljö, långt bort från ljudet av gevärsskott, säger hon.

Faiza klagar inte. Hon är bara tacksam över att äntligen ha kommit fram. Hon har förlorat sin man i kriget men hoppas nu på en framtid för sina barn. Precis som tusentals andra flyktingar väntar hon på att tilldelas en jordlott i Palorinya.

Svåra förhållanden för flyktingarna
För de som lyckas ta sig till Uganda väntar en tuff tid. Bristen på mat, vatten och mediciner är påtaglig. Det nyaste flyktinglägret Palorinya, som inte ska ses som ett läger utan som en bosättning, är avsedd för 50 000 personer. Här finns nu cirka 135 000 sydsudanesiska flyktingar och behoven är enorma. Den senaste månaden har flera barn dött på grund av dålig vård.

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Gravida, barn och personer som utsatts för könsrelaterat våld får ett blått armband som indikerar att de är i behov av särskild omsorg. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

När människorna kommer registreras och vaccineras de samtidigt som de får en matranson. Barnen mäts och vägs för att upptäcka fall av undernäring. Därefter åker människorna vidare till ett bosättningsområde där de tilldelas en jordlott. Men jordlotterna är svårarbetade och det är väldigt torrt. Och det är en lång resa innan dessa jordlotter kan ge avkastning

– Jordlotterna är inte förberedda, det är stenigt och mycket buskar och träd. Man får inga verktyg, utan måste köpa eller låna de redskap som behövs. Många tvingas sova i tält gjorda av presenningar, berättar Anna Garvander.

Och eftersom den största andelen som kommer är kvinnor och barn, saknas arbetskraft som orkar med det tunga arbetet det innebär att förvandla de torra jordlotterna till ett hem.

Arbetar dygnet runt
Trots att flyktingmottagande är generöst konstaterar Anna Garvander att man går på knäna. LVF:s personal har arbetat utan avbrott sedan början av december, när striderna i Sydsudan intensifierades.

– Hjälparbetarna arbetar dygnet runt och jag är både rörd och imponerad över deras hårda arbete och engagemang, berättar Anna. Hon berättar att många ställt in ledighet och semestrar och arbetar under mycket krävande förhållanden.

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Av de 752 000 personer som flytt från södra Sydsudan till Uganda, har fler än 350 000 fått stöd från Svenska kyrkans partner, LVF. Foto: Cornelia Kästner /LWF/Ikon

Antalet anställda räcker inte till och det är en stor utmaning att hinna få fram basala förnödenheter och skapa vattenförsörjningssystem och sanitära anläggningar i samma takt som de växande behoven.

Den största oron rör regnperioden som kommer att starta om ett par veckor. Människor måste hinna bosätta sig innan regnet börjar, annars kommer följderna att bli katastrofala.

Svenska kyrkan stödjer akuta och långsiktiga insatser
Genom Lutherska Världsförbundet stödjer Svenska kyrkan bland annat flyktingbosättningar i norra Uganda med det mest akuta som förnödenheter till nyanlända flyktingar. Vattenförsörjning har blivit en utmaning och man arbetar intensivt med att borra brunnar och bistå med vattentransporter. Stödet går även till att bygga sanitära anläggningar så att människor får tillgång till toaletter och kan tvätta sig. Svenska kyrkan stödjer även det psykosociala stödet i form av stress- och sorgearbete.

1039280_900

Ett av flera  Insamlingsställen i norra Uganda, här i  Lefori. Grupper av kvinnor, barn och äldre stå i rader för registrering med de lokala myndigheterna som beviljar varje nyanländ flyktingstatus. Foto: Simon Stanford/Ikon

 

Det primära är nu att säkra tillgången till mat, rent vatten, sanitet och tak över huvudet men för att de här människorna ska kunna återhämta sig behövs även hopp, värdighet och möjlighet att påverka sin situation.

1022781Sara Holmberg
Kommunikatör för Svenska kyrkans internationella arbete

Läs mer om hur Svenska kyrkans internationella arbete stödjer flyktingar i östra Afrika och stöd insatserna >>

Interreligiös dialog bidrar till fredsprocess i Myanmar

Civilsamhället har en viktig roll att stötta dialogen mellan de olika parterna i Myanmar. När misstro mellan motståndsrörelser och armén i Myanmar bromsar upp de nationella fredssamtalen kan alternativa forum att mötas vara det som gör att fredsprocessen inte skjuts i sank.  

I Myanmar råder i nuläget oklarhet vad gäller fredsprocessens nästa steg. Ett flertal beväpnade motståndsgrupper av olika etniska tillhörighet, så kallade Ethnic Armed Organisations (EAOs), har ännu inte skrivit på det nationella eldupphöravtalet som kom till stånd i oktober 2015.

workshop2_900

Mikael Wiking, Svenska kyrkans internationella arbete och Phyu Kyi, programhandläggare från KN/NCA under en workshop med ett interreligiöst nätverk. Foto: Mikael Wiking

För många av dem finns det uttalade och välgrundade orsaker till att inte skriva under. Ovissheten om Myanmars armé, Tatmadaw, verkligen kommer sluta anfalla dem efter att de skrivit under gör att de inte vill förbinda sig att lägga ned sina vapen.

Från arméns och regeringens sida är perspektivet istället att motståndsgrupperna måste skriva under för att kunna bjudas in till fredsförhandlingarna och de fredskonferenser (Panglong conference) som är tänkta att hållas regelbundet var sjätte månad.

Hur man än vänder på frågan förefaller det som att detta är en avgörande låsning, som redan lett till att fredskonferensen som var planerad till 28 februari fick skjutas upp minst en månad, till slutet av mars.

Här har det civila samhället i Myanmar, inklusive Svenska kyrkan tillsammans med ACT-medlemmar och lokala partner, en viktig roll att stötta så att dialog mellan representanter för konfliktparterna kan fortgå i alternativa forum. Erfarenheterna från andra länders fredsprocesser visar att alternativa dialogplattformar till den formella fredsprocessens konferenser är av stor, kanske avgörande, betydelse om den formella fredsprocessen spårar. ”Så länge konfliktparterna har någonstans att mötas och upprätthålla en dialog minskar risken att de börjar skjuta på varandra,” sa en person från en regional fredsorganisation som jag nyligen träffade.

Ett annat sätt att bidra till fredsprocessen är att stödja interreligiös dialog och samarbete, eftersom religiös identitet i hög grad hänger ihop med etnisk identitet och upplevd diskriminering. Just den upplevda diskrimineringen inom exempelvis tillgång till hälsa, utbildning och självbestämmande bland flertalet av landets etniska minoriteter är en av de viktigaste grundorsakerna till det många decennier långa inbördeskriget.

I slutet av februari höll Svenska kyrkan tillsammans med Norska kyrkans nödhjälp i en workshop med ett av de fyra stora interreligiösa nätverk som finns i landet. Nätverket samlar tio organisationer och för samman representanter från buddhism, islam och kristendom. De jobbar med olika inriktning, men har alla stora lokala nätverk runt om i landet.

workshop_900

De interreligiösa nätverken och möjligheten för olika grupperingar att mötas och föra samtal är viktig för att demokrati- och fredsprocessen ska fortsätta att ta steg framåt. Foto: Mikael Wiking

De har insett att de tillsammans kan göra så mycket mer för att bidra till harmoni och fredligare samexistens genom att samarbeta, bekämpa av hatpropaganda i sociala medier och tidningar med mera. Gruppen har bett Svenska kyrkan om stöd i hur de kan stärka sin funktion och kapacitet som nätverk och detta var en viktig startpunkt för att börja detta samarbete.

Under workshopen gav en av medlemmarna ett starkt vittnesmål som påverkade mig och satte vikten av det här arbetet i perspektiv. Personen berättade att strax före den kände människorättsförsvararen U Ko Ni  mördades så uppmanade han just detta interreligiösa nätverk att fortsätta påverkansarbetet för att det lagförslag om Interfaith Harmony Act som han bidragit till, ska antas av parlamentet. Därefter reste han till Jakarta för att delta i ett ledarutbyte om bland annat interreligiös dialog, vid ankomsten i Yangon sköts han kallblodigt till döds på flygplatsen.

För mig blev detta något som kopplade vårt samarbete med det interreligiösa nätverkets arbete med större skeenden på nationell nivå, skeenden som rör lagstiftning om både religions- och övertygelsefrihet samt ett samhälle som värnar multireligiösa och multikulturella inslag och i förlängningen en av grundorsakerna till den långa konflikten, som sannolikt kommer att behöva behandlas för att nå en hållbar fred.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete

I fastan kan vi vara med om att förflytta horisonten

Vissa möten och människor bär man med sig genom livet. Den kvinna som jag brukade köpa ved av när vi bodde i västra Etiopien är en sådan. Hon hade flera barn och fick slita för överlevnaden. Familjen var helt beroende av den lilla inkomst hon kunde få genom att sälja ved.

1036548_900

Familjen Kafumu, från vänster, Savera, Lucia, Gertrude, Steven och Ludovik har fått ett nytt liv tack vare ko- kalvprojektet. En möjlighet att tänka framåt. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Hon blev gravid igen och födde sitt femte barn. Fem dagar efter förlossningen var hon tillbaka igen, bar och sålde ved. Jag blev bestört när hon kom med sin börda för att sälja till oss. Det var på tok för tidigt för henne att gå tillbaka till så tungt arbete. Men för henne fanns inget alternativ, det handlade om familjens överlevnad. Hon kunde bara ta en dag i sänder.

Många av oss har en kalender som är mer eller mindre fullbokad veckor, månader eller till och med år framöver. Vi har planerat årets semester, sparar kanske för att kunna göra den där resan om några år, eller byta bostad eller vad det kan vara. Vårt perspektiv är långt vilket gör att vi kan planera, vara kreativa, vågar testa.

För många människor som lever i största fattigdom och utsatthet är fokuset att överleva dagen. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” –  en fin strof, men när det gäller överlevnad är det en tuff verklighet. Perspektivet för den som lever i fattigdom är den dag som är och att överleva den. Allt annat är drömmar som man kanske knappt vågar släppa fram.

Hållbar försörjning är en dröm som man kanske knappt har ord för.  Men – när människor ges möjligheter sker något.  Att få en ko eller en get som ger näringsrik mjölk, kan innebära bättre hälsa och ytterligare en inkomstkälla som gör att familjen har råd att sätta barnen i skola och ger barnen bättre förutsättningar i livet.

En annan möjlighet är mikrokrediter och sparandegrupper. Jag träffade en grupp kvinnor  för några år sedan i en by i nordvästra Kenya som gått samman i en mikrokredit/sparande grupp. Deras berättelser var samstämmiga:  Genom att bli del av det gemensamma sparandet och få del av kreditmöjligheter kunde man påtagligt förstärka familjens försörjning.

Det innebar att man kunde servera familjen mer än ett mål mat per dag, skolgången för både flickor och pojkar var möjlig, blev man sjuk hade gruppen en liten kassa som man kunde få del av för sjukvård. Och – här sken den berättande kvinnan verkligen upp – man kunde unna sig en liten guldkant: ett till halsband av glaspärlor!

Att kunna förflytta horisonten från det som ligger allra närmast, överlevnaden, till dagar, veckor och månader bort gör något med människor. Hoppet växer, kreativiteten tilltar, självrespekten och tilltron till sin egen förmåga växer. Man blir rakare i ryggen, gladare, orkar också se sin granne.

Att förflytta horisonten är utveckling, minskad sårbarhet och ger en tro på framtiden. Man får också ork över till att engagera sig i utveckling på lite bredare front, lyxen att kunna reflektera, analysera och bidra till förändring. Förvänta sig det. Ha förväntningar på ansvarsbärare.

För oss i Svenska kyrkans internationella arbete är det centralt att tänka långsiktigt, tänka utveckling, bidra till att stärka människors tro på framtiden och sin egen förmåga att påverka den.

Vi går nu in i fastan, en tid för eftertanke på många plan. Fastan som leder oss fram till påsken – den optimala kärlekshögtiden då glädjen manifesteras. Jag vill uppmana oss alla att ta vara på denna tid för reflektion över våra liv.

Vi är privilegierade på så många sätt, så privilegierade att vi också kan bidra till att fler får sina rättigheter. Vi kan göra det genom en gåva, vi kan göra det genom att bli månadsgivare. Vi har alla förmånen att med stolthet och glädje få stödja det arbete som vi i Svenska kyrkan står i internationellt, tillsammans med kyrkor och andra partners runt om i världen.

Maria Lundberg

Fastekampanjen Maträtten – för allas rätt till mat pågår 26 februari till 9 april. Läs mer >> 

”Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker”

Foto: Therése Jonsson /Ikon

Färd längs Chicué-floden. Längst fram i båten viftar en vit flagga med ett överstruket vapen, för att signalera att vi är en fredlig aktör. Foto: Therése Naomi Jonsson /Ikon

Vi färdas på Chicué-floden, där Svenska kyrkans partner Lutherska världsförbundet, LVF, arbetar med att ge humanitärt stöd till ursprungsbefolkningen som bor i byarna längs floden. Projektet finansieras genom ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Vi stannar till i byn Nueva Jerusalén, där invånarna samlas för att hälsa oss välkomna. I varje by har man utsett två lokala värdar inom projektet, en kvinnlig och en manlig. Värdarna fungerar som bybornas kontaktperson inom projektet och finns där som stöd om invånarna har frågor eller synpunkter. En del i projektet handlar om att lära ut hur man odlar mer effektivt och skyddar sig mot naturkatastrofer och andra risker.

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

Byborna i Nueva Jerusalén tar emot oss i en samlingslokal. Till vänster syns Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av de lokala värdarna inom projektet. Foto: Therése Naomi Jonsson

– Vi har lärt oss att odla mer effektivt och att hantera risker, till exempel att vi ska odla minst tio meter från floden. Vi brukade plantera precis vid flodkanten, men när floden växer så tar den med sig utsädet, berättar Jota Cabrera Dumaza Dinamiza som är en av värdarna i byn.

Det handlar också om att bygga husen på högre pålar så att vattnet inte når dem när floden svämmar över, och att plantera träd med starka rötter precis vid flodbanken. Det bidrar till motståndskraft vid stormbyar och förhindrar jorderosion.

Iloriza Cabrera Tunas är en av dem som får stöd inom projektet. Under åren av väpnade konflikter har det periodvis varit osäkert att gå till odlingsfälten. Naturkatastrofer och översvämningar har förvärrat situationen och orsakat matbrist och undernäring.

– Vi hade inte tillräckligt med mat, vi kunde inte jaga och det påverkade oss mycket, även psykologiskt, säger Iloriza.

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Sedan tre månader tillbaka har Iloreza en hemodling där hon odlar koriander, oregano, basilika. Foto: Therése Naomi Jonsson

Iloreza bor med sin sjuåriga son i Nueva Jerusalén. Hon börjar ofta sin dag med att titta till sin hemodling, rensa ogräs och skadedjur. Därefter städar hon hemmet, lagar lite mat och tvättar kläder innan hon beger sig ned till de stora odlingsfälten där man odlar bland annat kasawa, banan, majs, sockerrör, ris och ananas.

– LVF har också lärt oss att odla mer näringsrika grödor, säger Iloriza.

När väpnade grupper fanns i området förekom våldtäkter och tvångsrekryteringar. Det kunde även komma helikoptrar som släppte bomber i området.  Sedan fredssamtalen inleddes har det lugnat ned sig.

– Vi kände oss inte fria och vi var ständigt rädda. Det är bättre nu när vi vet att regeringen och FARC har slutit ett fredsavtal, men det är fortfarande ovisst vad som ska ske med de paramilitära grupperna, berättar Iloreza.

LVF stärker arbetet med lokala skyddsmekanismer. Numera är man exempelvis alltid ett antal personer som gör sällskap ner till odlingarna. LVF tränar också lokala vakter som kan varna om en storm eller någon annan fara är på väg och hur man bäst skyddar sig.

 En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson


En hemodling med chilifrukter i byn Nueva Jerusalén. Foto: Therése Naomi Jonsson

Den humanitära insatsen i Bojayá, Chocó, implementeras av Lutherska världsförbundet och finansieras av ECHO, EU:s humanitära biståndsorgan.

Fundedby_HA-CP_Color_SV

Ingen ska behöva sälja sin kropp!

Hon bär på fruktansvärda upplevelser och minnen. Kyrkans personal fick kämpa för att få hennes tillit, men till sist ville hon prata 

”Nu har jag lärt mig att jag är någon… Att jag kan klara något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.” Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år.

När jag såg människorna från kyrkan de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, berättar Seble Yetdarke, 34 år. Foto: Magnus Aronson/IKON

Ingen människa ska behöva sälja sin kropp och utsättas för övergrepp. Svenska kyrkans internationella arbete stöder rehabilitering och nya möjligheter för kvinnor i Etiopien. ”Nytt Liv för unga kvinnor” är ett av våra viktiga insamlingsprojekt. Din gåva behövs idag!

Aldrig upplevt kärlek
För Seble är kärlek ett missbrukat ord. Hon berättar för mig att hon nog aldrig upplevt hur det är att älska och att älskas på riktigt. Hon har heller aldrig upplevt hur det är att få vara barn. Sebles mamma hade 12 barn med lika många män och uppväxten präglades av misär och otrygghet. Seble våldtogs brutalt när hon var 12 år av en vän till familjen och blev gravid för första gången.

- Jag berättade inte för någon, utan bar på hemligheten själv. Men efter ett tag var det svårt att dölja. När jag var i fjärde månaden upptäckte mamma att jag var gravid och då fanns det ingenting att göra.

Moderskap, missbruk och prostitution
Hon födde en son, men Sebles mamma som var oförmögen att ta hand om sina egna barn lämnade över ansvaret på en av sina väninnor.

- Jag fick flytta hem till en vän till mamma. Hon var jättesnäll och det var på många sätt bättre för mig och min son att bo där än hemma hos mamma. Kvinnan var prostituerad och berättade för mig om hur enkelt det var att tjäna pengar genom att sälja sex.  Hon sminkade mig, gav mig kläder och tog mig med ut till hennes kunder. Jag var 14 år när jag tog emot min första kund.

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra ger tjejerna möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Många tjejer som kommit till kyrkan berättar att de aldrig trodde de skulle hamna i den situation de är i. Att tjejerna äntligen få berätta sin historia för någon som kan hjälpa, som lyssnar och som berättar om vikten av att kunna förlåta, både sig själv och andra, ger dem möjlighet att må bättre och gå vidare. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble ser betydligt äldre ut än sina 34 år. Ansiktet är fårat och det är uppenbart att det är de 20 åren på gatan och som missbrukare som gjort tydliga avtryck. Sedan hon kom med i projektet New life for young women, har hon fått veta att hon är hiv-positiv, något hon själv misstänkte under många år.

- Jag körde bara på i alla år utan att någonsin känna efter hur jag mådde. När jag kom med i projektet och fick genomgå olika hälsoundersökningar förstod jag hur utsliten min kropp var. Nu äter jag bromsmedicin och mår ganska bra. Det tuffaste för mig har varit att försöka bli ren från mitt alkohol- och drogmissbruk. Jag är glad för varje dag jag kan lägga till den andra.

Hon sålde andra flickor
De sista åren på gatan var hon inte längre eftertraktad bland kunderna. De ville ha yngre tjejer och Seble började då agera hallick åt en grupp yngre flickor. Hon tog betalt av tjejerna och gjorde bra pengar på det. Det innebar också lite återhämtning och vila efter många års hårt slit.

Den primära målgruppen för projektet ”New life for young women” är, som namnet avslöjar, unga prostituerade kvinnor. Seble var egentligen för gammal för att omfattas av projektet, men eftersom hon agerade hallick för en grupp yngre flickor identifierades hon som en nyckelperson. Projektet såg att man genom att nå Seble, kunde fånga upp flera unga flickor som arbetade tillsammans med henne. Det tog lång tid innan kyrkans personal lyckades övertyga Seble att komma till deras informationslunch.

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

De kvinnor som kommer till kyrkan är trasiga, både fysiskt och mentalt. Det kan ta lång tid innan de känner sig trygga att våga berätta vad de har varit med om. Ett första steg kan vara det stöd kvinnorna känner i att få prata med varandra i en trygg, skyddad miljö. Seble kan nu vara ett positivt stöd för yngre tjejer. Foto: Magnus Aronson/IKON

- Situationen som jag befann mig i då var bättre än någonsin. Jag behövde inte själv sälja sex utan kunde förmedla kunder och på det sättet tjäna pengar. När jag såg människorna från projektet de första gångerna skrattade jag åt dem. Det var patetiskt för mig att de stod där och pratade med oss om att vi var älskade och att det fanns ett bättre liv. Som om de kände oss. Men de gav inte upp, det kom tillbaka och efter ett tag fick jag kontakt med en kvinna som kunde bemöta mitt förakt och min ilska. Det var tack vare henne som jag till slut gick till informationslunchen, tillsammans med de fem flickorna som jag förmedlade kunder åt.

Ny försörjning, ny framtid
Seble hade aldrig lagat mat i hela sitt liv. Nu sitter vi tillsammans och äter en jättegod pizza som hon har lagat under förmiddagens hushållskurs i kyrkans lokaler. Hennes tanke är att inrikta sig på att laga snabbmat och att sälja det till skolungdomar i området där hon bor.

- Det ligger många skolor runtomkring där jag bor och jag tror att det kan finnas en stor marknad där.

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Hos kyrkan får kvinnorna lära sig matlagning och hur de startar upp ett eget företagande med försäljning av t.ex. bröd eller piroger. Foto: Magnus Aronson/IKON

Seble lyfter också fram samtalsterapi och rådgivning som viktiga delar för hennes utveckling under projektet.

- Jag har människor som lyssnar och finns till för mig. Jag har lärt mig att jag är någon utan löshår och urringade tajta kläder. Jag kan använda mina händer till något annat än att sälja sex och tillfredsställa andra. Jag har fått mitt människovärde tillbaka, det är det största.

Martina Croner, tidigare utsänd, Tanzania

(red Sanna Bülow)

Allt kommer bli bra

IMG_3647

Kyrkan är en hoppgenererande instituation sa kardinal Charles Bo, katolska kyrkan, i sitt framförande på ekumenisk konferens i Myanmar med titeln Ecumenical Conference on Peace-building. Foto: Mikael Wiking

Till tonerna av Bob Marleys låt Three little birds, ”Everything’s gonna be alright”, bryter vi upp för lunch efter förmiddagens föredrag av kardinal Charles Bo, från Katolska kyrkan i Myanmar (CBCM). Musikvalet är något otippat i detta sammanhang, men helt klockrent.

Föredraget har nämligen handlat om bland annat just vikten av hopp och att kyrkan i Myanmar särskilt måste ta den här rollen i relation till fredsprocessen, ”Church is a hope generating agency” som Bo sa i föredraget. ”As churches we are often inflicted with the temptation to feel helpless, to feel small… Christian tradition tells us our weakness is the strength… When I am weak I am strong.”

Konferensen äger rum mot en mörk bakgrund. I söndags mördades på öppen gata U Ko Ni, en välkänd muslimsk advokat och tillika juridisk rådgivare till den sittande NLD-regeringen och med expertkunskap om den av militären författade konstitutionen från 2008. U Ko Ni var en viktig röst för interreligiös dialog och en högljudd motståndare mot hate speech och många MR-aktivister i landet berörs starkt av mordet som nu ska utredas.

Därtill har fredsprocessen i Myanmar inte gått framåt de sista månaderna; i landets nordöstra hörn rasar eskalerade våldsamma strider mellan militären och etniska beväpnade organisationer med många tusen nya flyktingar som resultat, i Rakhine i väster har de sista månaderna lett till 65 000 nya flyktingar som flytt till Bangladesh efter hårdföra militära ”upprensningsinsatser” efter välplanerade dödliga attacker på gränspolisposteringar i Myanmar.

Mitt i allt detta befinner sig landets ekumeniska kyrkorörelse, Myanmar Council of Churches (MCC) som är Svenska kyrkans samarbetspartner. MCC har kallat sina medlemskyrkor till en tvådagars-konferens med titeln Ecumenical Conference on Peace-building.

Konferensen är ett viktigt ställningstagande. Det är ett konkret bevis på att kyrkorna i Myanmar vill vara med och bidra till fredsprocessen och ett sätt att göra det på är att utbilda pastorer och andra ledare i vad fredsprocessen handlar om. På så sätt kan de engagera och skapa vilja bland församlingsmedlemmarna att engagera sig i olika åtgärder som främjar fred, men också för att de ska förstå vad eldupphöravtalet som tecknats mellan regeringen, armén och flera av de stridande etniska organisationerna innebär och vilka fördelar de redan nu har på grund av att eldupphöravtalet finns på plats.

Särskilt positivt är att Katolska kyrkan medverkar och att en tydlig intention finns från både Myanmars kristna råd, MCC, och den katolska kyrkan i Myanmar, CBCM, att samverka i ansträngningarna att bygga fred, både vad gäller konkreta insatser och i påverkansarbete för ökad religionsfrihet och frihet från diskriminering på religiös basis.

Svenska kyrkan spelar i Myanmar en viktig roll som samordnare av relationen och stödet mellan ACT-alliansen och den ekumeniska organisationen MCC. Detta handlar både om organisationsutveckling, påverkansarbete och stöd till kärnverksamhet och specifika satsningar inom bland annat jämställdhet och landrättigheter.

Under 2017 är planen att kunna bidra till att kapacitetsbyggande kan ske inom området interreligiöst fredsbyggande och vi hoppas kunna stödja processen att engagera de olika medlemskyrkorna i fredsprocessen och på så vis bidra till att fler kvinnor och män engagerar sig för fred i landet. Vägen är lång till hållbar fred.

Var sjätte månad kallar regeringen till nationell fredskonferens. Nästa är redan i slutet av februari, men till den i augusti om sex månader hoppas MCC och Katolska kyrkan ha kommit så pass långt i sin ekumeniska dialog att de aktivt kan delta och tillsammans representera kyrkorna i Myanmar. Vi får fortsätta hoppas på fred och emellanåt stanna upp och sjunga Don’t worry, cause every little thing is gonna be alright.

Mikael Wiking
Liaison officer i Myanmar, Svenska kyrkans internationella arbete