Gudstjänst bland människor på flykt


Swedish archbishop listens to Iraqi church leaders
När jag i höstas berättade att ärkebiskop Antje ville besöka de kristna i Irak,

Klockan är strax efter åtta på morgonen när vi rullar ut från hotellet i Dohuk. Bergen runt oss nuddar vid molnen, vädret är gråruggigt, ett par plusgrader. Själva staden har en lång historia och har funnits sedan ett par tusen år före Kristus.

Bilarna ska ta oss ännu lite längre norrut och högre upp. Vi far på allt krokigare vägar, utsikten är vacker trots grådiset. Vi är på väg mot Badarsh en liten by i bergen dit kristna från Niniveslätten tagit sin tillflykt. Vi ser att det kommit snö tidigare, utmed vägen ligger fortfarande en och annan driva och vi kan se att en och annan av regndropparna som faller snarast är en snöflinga. Bilens termometer pekar på noll. Strax efter nio stannar bilarna utan för en kyrkobyggnad, det är rått både inne och ute.

Hit upp brukar människor som har det lite bättre ställt ta sin tillflykt när hettan nere i Dohuk och på andra håll kryper upp över 40 under sommaren. Men du som tänker Sälen eller Åre vad gäller fritidshus, ska söka andra inre bilder. Det är enkla hus. Eftersom de ska hysa människor när det är värmen är tryckande, så är det inte isolering, dubbla fönsterglas och tätning mot drag som prioriterats. Kanske tvärtom.

Men här har de nu fått tak över huvudet. De kommer från trakten där ett av världens äldsta kloster finns, Dayro d-Mor Mattai, The Monastery of St. Matthew som grundades år 363. Jag har vid ett tidigare besök träffat biskop Mousa A. Shamani, som verkade i klostret och nu tvingats vara på flykt sedan IS tog kontroll över Mosul och Niniveslätten.

Vi möts i dörren av några män som hälsar välkommen, vi har sett att de flesta har tagit av sig skorna, här är helig plats, men kylan gör att vi behåller skorna på.

Vi visas till längst fram. På nytt bryter vi mönstret, ärkebiskop Antje borde väl ha suttit på den högra sidan i kyrkorummet tillsammans med de andra kvinnorna. Vi kan se hur en och annan senkommen diakon smiter upp i koret, kränger på sig alba och tar på sig stolan. Efter en stund går en av kvinnorna fram till ett fönster för att öppna det, rökelsen sticker i allas våra näsor.

I anslutning till predikan ombeds ärkebiskop Antje att framföra en hälsning. Hon understryker vår samhörighet i Kristus, berättar också om hur vi i vår kyrka kontinuerligt ber för de kristna och andra utsatta i Mellanöstern. Vi deltar men förstår intet något av liturgin, vid ett par tillfällen viskar någon till oss att nu är det trosbekännelsen och herrens bön. Självklart inbjuds vi att dela nattvarden med våra medkristna.

Vi är i Mellanöstern, självklart ska besöket dokumenteras, först vi som kommer utifrån tillsammans med männen i församlingen, sedan strömmar kvinnorna fram. Det blir bilder på hela församlingen med sina gäster. Efter denna mer ordnade fotosession utbryter något slags fotoorgie. Alla vill komma på bild med ärkebiskop Antje, inte fullt så många var angelägna av att få en bild av mig.

Jag tror att en kvinna som ärkebiskop var lite bortom deras traditioner och möjligheter, kanske kan det innebära att kvinnor här också får ta plats i kyrkans liv på ett annat sätt än nu. Jag minns första gången jag i höstas nämnde att vår ärkebiskop hade för avsikt att besöka Kurdistan, jag såg hur man ryckte till och tittade lite misstroget på mig när jag sa att ”she” vill komma hit. De tittade på mig och undrade om jag inte riktigt hade ordning på ”she” och ”he” i min engelska? Så jag fick ta om det.

Efter gudstjänsten blir det kaffe i det angränsade huset. En man går runt med en kanna och en kopp. I koppen slår han en liten skvätt starkt arabiskt kaffe. Var och en dricker, ger tillbaka koppen och han bjuder nästa. Ännu ett tecken på att vi hör samman.

Innan vi ska fara vidare slås vi av denna vidunderliga utsikt, de höga bergen som ger ett rätt karg intryck, och nedanför böljar landskapet betydligt mjukare. Under andra omständigheter, skulle jag med glädje minnas det här besöket. Men just nu är det sköna mindre skönt, jag har mött människor som inte vet om ”hemma” finns kvar. Finns deras hus kvar, finns deras tillhörigheter som de inte fick med sig kvar? Kommer de att kunna återvända och på nytt känna att de är hemma? Kommer deras omgivningen i form av forna grannar i den egna by eller grannbyn önska ha dem åter? Ska de kunna lita på ett välkommen?

Erik Apelgårdh
Senior advisor för internationella avdelningen med särskilt ansvar för Mellanöstern

 Läs mer och stöd vårt arbete i Irak >>