50 år av ockupation – långt engagemang och nya ögon i Lunds stift


Del 2: I Lunds stift finns ett långvarigt engagemang för Israel och Palestina. I dagens blogg berättar Johan Christensson, ung stipendiat för Lunds stift, om sina upplevelser tillsammans med det befrielseteologiska centret Sabeel, en av stiftets vänrelationer. Läs också förra veckans blogg av Marie Körner, Internationell sekreterare i Lunds stift, som skriver om stiftets ekumeniska vänrelation med Palestinas kristna. 

Den första gången jag fick höra talas om ockupationen, eller snarare Israel – Palestina konflikten som den då kallades, var under min gymnasietid. Några av mina klasskamrater hade palestinskt påbrå och såg till att hålla sig uppdaterade i nyhetsflödet. Tack vare dem fick jag en första kontakt och en första, om än liten, inblick.

Nästa kontakt kom under min utbildning vid Linnéuniversitetet. En kväll då jag och ett par vänner stannat på skolan och socialiserat tar vår diskussion ett sidospår och vi börjar diskutera konflikten mellan Israel och Palestina. Jag minns inte mycket av diskussionen som sådan mer än att den blev ordentligt hetlevrad och att jag, trots min stora okunnighet i sakfrågan, blev upprörd och då kunde minnas diskussionerna jag hört i klassrummet bara några år tidigare. Det var också första gången jag mött någon som så tydligt hade en annan hållning. Vi nådde ingen gemensam slutsats denna kväll.

De två ovan nämnda situationerna är den enda relation jag haft till ockupationen under mina 27 år men få saker har väckt så mycket frågor och känslor i mig. När jag fick frågan om att åka till Palestina på Sabeels konferens så var därför svaret ett självklart ’ja’.

Äntligen skulle jag kunna få lite klarhet och få bilda mig en egen uppfattning om hur verkligheten såg ut.

Redan vid passkontrollen på Tel Avivs flygplats infinner sig en obehagskänsla. De ställer frågor om vart jag ska, vem jag ska träffa och vad syftet med min resa är. Lite följdfrågor på det och jag hinner tänka tanken på att jag kanske inte ens kommer in i landet. Efter ca 10 minuter med frågor som för mig känns väldigt påträngande kommer jag igenom kontrollen.

Temat för konferensen var ’Jesus as liberator – then and now’ och frågorna som behandlades berörde all religiös extremism; judisk, kristen och muslimsk. Förmiddagarna spenderades på en rad utfärder och eftermiddagarna kantades av panelsamtal och föreläsningar.

En av dagarna som påverkade mig allra mest var då vi gjorde en utfärd till flyktinglägret Al ’Arrub. Det är ett läger mellan Bethlehem och Hebron för palestinska flyktingar från sex-dagars-kriget och som varit under israelisk ockupation sedan 1967. Här fick vi träffa en man, ungefär i samma ålder som jag, som fötts och vuxit upp i den by som byggts upp i lägret. En kort rundvandring i lägret med lite snabb information om lägret som sådant, till exempel att det är omkring 350 km2 till ytan med omkring 10 000 invånare varav åtminstone hälften är arbetslösa. Efter rundvandringen blev vi inbjudna till hans familjs hus för att höra om hans farfars historier om kriget och alla deras erfarenheter av att växa upp och leva i ett flyktingläger.  Där satt vi, sex personer från konferensen i ett litet rum, i en soffa som täckte alla tre väggar som vätte från dörren. Tre generationer av palestinier som vuxit upp i ett flyktingläger och tre generationer som vuxit upp i västvärlden.

Vår guide, en laboratorie-fysiker översätter det hans farfar berättar om kriget, om hur de tvingades fly från sina hem och söka skydd i lägret. Om hur livet fortskred i sagda läger och om hur tillvaron i lägret blivit. Hans farfar, en muslimsk man, menar att det är Guds vilja, att allt sker enligt Guds plan och har funnit trygghet i den förklaringen.

Därefter tar vår guide själv till orda. Han berättar om hur han ser sin utbildning som ett motstånd mot ockupationen. Hur arbetslösheten i lägret gjort att det inte finns mycket annat att göra än att utbilda sig och att det är en av anledningarna till att många i lägret har masterexamen inom en rad olika områden. Om hur det kan ta honom minst två timmar att ta sig till sitt jobb som ligger omkring två mil bort för att han måste ta sig igenom checkpoints på vägen dit.

Hans bror, som utbildar sig till journalist, säger att han inte delar sin farfars syn på deras öde att ha vuxit upp i ett flyktingläger. Han beskriver hur israelisk militär, bara ett par dagar innan vi kommit, tagit sig in i lägret, i deras kusins hem och arresterat honom för ’misuse of Facebook’ (missbruk av Facebook). Om hur dessa nattliga räder av israelisk militär är vardag i lägret, att det inte är ovanligt att det sker tre nätter i veckan.

Deras andra bror kommer in med en stor bricka med små koppar av otroligt starkt arabiskt kaffe. Vi avnjuter ett par klunkar innan guiden får frågan om han tror på en tvåstatslösning.

Han rycker på axlarna och förklarar att han tror att, i den bästa av världar, israeler och palestinier en dag ska kunna leva sida vid sida.

Men att vägen till en tvåstatslösning, enligt honom, först och främst innebär en acceptans och ett upphörande av den israeliska närvaron på Västbanken och i Gaza. Först då kommer man att aktivt kunna arbeta för en tvåstatslösning.

I detta korta möte är det i alla fall två saker som slår mig. Den första är tacksamheten hos familjen vi just besökt. Att de får någon att visa gästfrihet mot och hur vi suttit och lyssnat på deras berättelse. Det andra är hoppfullheten som tänds inom mig för att jag ser den i dem. Ett hopp om att utbildning är en form av icke-våldsamt motstånd. Ett hopp om att de själva kan påverka sin situation och ett hopp om hur vi, i detta möte, alla bara är människor. Tre generationer av palestinier uppväxta i flyktingläger och tre generationer som är uppväxta i västvärlden kan mötas, se varandra, behandla varandra med ömsesidig respekt och välvilja och hur vi, tillsammans, kan se till att skapa en bättre tillvaro.

Jag heter Johan Christensson och är 27 år gammal. Jag studerar teologi vid Lunds universitet med förhoppning om att bli präst. Jag har precis avslutat ett mandat på två år som ordförande för Svenska Kyrkans Unga i Lunds stift. Till vardags är jag mycket engagerad i barn- och ungdomsarbetet i Malmö Pastorat och mer specifikt i Limhamns församlingMarieOchJohanLiten