Hennes blick gick rakt in i mig.

De varnade mig innan vi gick in. ”Det här är det värsta du har sett. Det är verkligen illa.” Jag nickade och försökte stålsätta mig. Barn som utsätts för vanvård och våld är det värsta tänkbara. Och det var dessa barn vi var här för att besöka.


Foto: Susanna Olivin

Efter tre år som anställd vid Svenska kyrkans internationella arbete har jag fått se och höra många olika livsöden. I varje insamlingskampanj berättar vi särskilt om något utvalt projekt som gåvorna används till. Inför julkampanjen reste jag därför till Filippinerna, för att dokumentera lite av det fantastiska arbete vår lokala partner Bahay Tuluyan gör för gatubarn i Manilla.

Den här dagen fick jag åka med Bahay Tuluyans socialarbetare ut till ett kvarter i Manilla som är mycket hårt drabbat av droger, våld och barnsexhandel. Vi skulle besöka en familj som socialarbetarna följt under en längre tid.

Byggnaden vi gick in i var som en lång labyrint. Golven bestod av torkad lera och gammalt avfall, väggarna var av trä och kartong, tygstycken skärmade av olika små rum. När ögonen vant sig vid mörkret såg jag män, kvinnor och barn som satt eller låg på golven inne i de olika små rummen. Stanken var helt förfärlig, jag fick kväljningar och andades bara genom munnen för att undvika den fräna lukten i näsan.

Jag försökte hålla kameran framför mig och samtidigt se var jag satte fötterna för att inte snubbla i mörkret. Ganska snart kom jag på efterkälken och stängde av kameran för att hinna ikapp Bahay Tuluyans personal. Ett besök här inne får inte pågå för länge och det behövs flera par ögon och öron omkring oss. Särskilt när vi som västerlänningar med kamerautrustning är med. Det innebär risker för både oss, vår partner och familjerna som vi arbetar med.

 Men kramen tog inte slut. Hon klamrade sig fast vid mitt ben. Hårt.

Det första som hände mig när jag kom fram var att ett barn slog armarna om mitt ben. Först förstod jag inte riktigt vad som hände, jag trodde att jag fick en mysig kram. Jag klappade lite tafatt på flickans huvud och hälsade. Men kramen tog inte slut. Hon klamrade sig fast vid mitt ben. Hårt. Jag var tvungen att hålla i mig i väggen för att inte tappa balansen och jag vände mig till en av socialarbetarna för att be henne översätta. Hon sa till flickan att släppa, men de små armarna kramade åt ännu hårdare. Jag lutade mig mot väggen och gled ner på huk för att komma loss och för att få kontakt med flickan. Hennes blick gick rakt in i mig.

Flickans treåriga bror var helt naken. Hans hud var röd och svullen av utslag, hans hjässa nästan helt utan hår. Jag tog en bild på honom men visste i samma stund att jag aldrig kommer publicera den bilden. Flickan frågade gång på gång om hon fick följa med oss. Socialarbetarna pratade med mamman, de hade pappren med för att få ett medgivande om att överta vårdnaden. Mamman var märkbart drogpåverkad och visade knappt några reaktioner. Hon skrev inte på pappren. Vi fick gå ut från byggnaden utan något medgivande. Flickan följde med oss ut och fortsatta hålla sig nära oss. Socialarbetaren förklarade för henne att vi måste åka nu. Men att vi snart kommer tillbaka. Vi ses snart.

Lilla starka flicka.
Fantastiska överlevare.
Tappa inte hoppet. Din röst ska höras. Din önskan ska uppfyllas.
Du är sedd. Du är älskad. Det finns en bättre framtid.
Vi kommer fortsätta kämpa för dig. Vi kämpar för alla barns RÄTT till ett tryggt liv.

 

 

 

Susanna Olivin
Projektledare Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

 

 

Ditt stöd behövs – Låt barnens röster höras! SMS:a LIV till 72905 och ge 100 kronor för alla barns rätt till trygghet. Läs mer om Svenska kyrkans internationella arbete och  julkampanjen – Jag är ett liv!

Klicka på bilden för att ge en gåva direkt!