Kvinnorna i Mellanösterns kyrkor

35 kvinnor, biblar, godis och de allestädes närvarande pappersnäsdukaskarna. Jag är på protestantiskt kvinnoseminarium hos vår partner Near East School of Theology i Beirut – och blir berörd in i märgen.


Kvinnors samtal

Det är måndag morgon sent i augusti 2017 och 35 protestantiska kvinnor boende i Syrien, Irak och Libanon samlas i Beirut för ett seminarium med titeln ”Empowered by God” (ungefär ”Bemyndigad av Gud”).

Kvinnorna har olika bakgrund och olika uppgifter i sina respektive församlingar. Flera leder kvinnogrupper, några ansvarar för arbetet med barn, någon är prästfru och därmed indragen i det mesta som har med församlingen att göra. En kvinna gör fängelsebesök i Irak. En ansvarar för musiken i sin kyrka. Flera arbetar med hjälp och stöd till internflyktingar och människor som flytt i flera omgångar när Daesh dragit fram. Det här är kvinnor som får saker gjorda. Det här är Mellanösterns kyrkfolk.

Shake, en av lärarna på Near East School of Theology och den som planerat seminariet, förklarar att hennes ambition främst är att bekräfta allt de goda arbete som de här kvinnorna gör i sina sammanhang.

”Först och främst är det ett sätt att visa att vi vet att de finns, att de gör viktigt arbete i sina församlingar. Men det är också ett tillfälle att lyssna till varandras berättelser” säger Shake, och fortsätter, ”det är så otroligt viktigt att veta att man inte är ensam om sina bekymmer”.

Hennes kollega Yester fyller i: ”Problemet i Mellanöstern är inte bara att kvinnor förtrycks i många sammanhang, utan att de tror på det!”

Krigen

Det är varma dagar i Beirut. Under lunchrasten dricker vi kaffe på skolans terrass och vilar oss i skuggan. Samtalet böljar hit och dit. Vi talar om hur det är hemma hos dem i Homs, Kirkuk och Bagdad. Snart glider samtalet mot det tunga, svåra, det under ytan.

När vi talar om de kristna i Mellanöstern är det lätt att bilderna vi får upp är av förstörda kyrkor och förtvivlade kyrkoledare. Men kyrkans folk lever på många sätt nära marken, bland skärvor av krossade hus och minnen.

Kvinnorna här på mötet i Beirut pratar inte om striderna, de talar om krigens långsamma, tysta konsekvenser. De talar om alla unga män som tvingats fly för att inte bli värvade av väpnade grupper, och om att släkterna därför nu är fulla av unga singelkvinnor. Delar berättelser om vanmakt. En kvinna berättar om hur striderna i Aleppo inte dödat någon i hennes familj, men fullständigt förstört henne sjuksköterskemottagning. Frustrationen och sorgen när hon förklarar att hon därför inte kunde hjälpa andra när det som mest behövdes.

Och de delar berättelser om vardagen som stulits från dem. Att det inte längre finns några pistaschnötter i Aleppo eftersom Daesh bränt alla de odlingar staden var berömd för. Att ingen längre dansar på bröllopen i Basrah, för allt för många sörjer.

Ett samhälle i rörelse

Ett av tidens ständiga samtalsämnen, något som berör alla här – är hur samhället är i rörelse. I Sverige handlar debatten om migration och invandring. På seminariet i Beirut är perspektivet det omvända och det är istället emigration, utvandring, flykten som är på allas läppar.

Att vara den som stannat när andra flytt, gett sig av, innebär en särskild form av smärta. Någon jag talar med berättar att två tredjedelar av hennes församling i Syrien flytt. Saknaden är svår att bära, både som människa och som församling. Betty från Aleppo berättar:

”I mitt hus har jag en ask av trä. Jag förvarar den hemma hos mig och den är full av nycklar. Nycklarna till min systers hem – hon flydde när kriget kom. Till min svågers affär, till min brors hus… de gav sig av. Jag går dit ibland, men hemmen är fulla av damm och inget liv. Jag minns när det var fullt av liv där – julafton, när alla var samlade… Nu har jag bara nycklarna hos mig.”

Förbön som motstånd mot hopplöshet

Flera gånger under dagarna återkommer kvinnorna till lyssnandets konst, till samtal kring hur man orkar lyssna på andra när man själv genomgått ett trauma. Hur lyssnandet och bönen måste gå hand i hand för man ska orka.

Den omtanke som bönen bär blir uppenbar när tre syriska kvinnor, hand i hand under en andakt, tänder ett ljust och ber för folket i Irak.  Viskande böner sprider sig i rummet och stämningen är laddad. Så tydligt att fler av dem lever kaoset, och att andra, de från Beirut och Baghdad har upplevt, genomlevt, överlevt…

Skymningen faller över Beirut och vi byter mobilnummer och kramar varandra hejdå. Hur lång tid tar det för ett samhälle att resa sig efter ett krig? Hur lång tid innan pistaschnötsträden ger skörd igen? Inget krig slutar här, men bland dessa Mellanösterns kyrkfolk hör jag röster av framtidstro. De vill leva sina liv. Här.

Near East School of Theology är en av Svenska kyrkans partner i Mellanöstern. Var med och möjliggör möten som detta – stöd Svenska kyrkans internationella arbete!

2 kommentarer

Paratsem Fakrajian - Demirjian säger
8 januari 2018 – 11:53

The Seminar was a spiritual growt to the women who participated in. And we all are thankful to God for giving us such opportunity. Also grateful to the leaders and to the donners that made this seminar fruitful.

Anna Hjälm svarar
21 april 2018 – 05:47

Thank you so much Paratsem for your comment! It was such a blessning for me to share those days with all of you!

Inger Jonasson säger
9 januari 2018 – 01:11

Stort tack Anna!
Minns med stor glädje kvinnoseminariet i Ma'aloula i Syrien med 61 deltagare från Mellanöstern 1989 - starka kvinnor som redan då hade mycket att kämpa för! Inger

Anna Hjälm svarar
21 april 2018 – 05:47

Tack Inger!
Ja, det är ett sådant privilegium att få lyssna och lära av de här kvinnorna!