Om apostlagärningarna och kyrkans uppdrag i en orolig tid

Vi är knappt 20 personer som sitter i skuggan av några grönskande träd i centrala Harare. Vi har samlats för att dela erfarenheter och talar om vad det är att vara kyrka i en omvälvande tid. Vi kommer från Tanzania, Zimbabwe och Sverige och vi har alla olika ledarroller i våra kyrkor och kyrkoråd.


Under inspirerande ledning av Josephine Sundqvist, utsänd för Svenska kyrkans internationella arbete och Kenneth Mtata, generalsekreterare på Zimbabwes kyrkoråd,  läser vi tillsammans Apostlagärningarnas fjärde kapitel, om Petrus och Johannes som inför de religiösa och politiska makterna inte viker ner sig utan talar om den uppståndne Jesus.  Det är ett omvälvande budskap som inte gillas av prästerna, tempelvakterna och de styrande.  De pressar Petrus och Johannes ytterligare, som svarar ”vilka ska vi lyda, er eller honom?  Vi kan inte sluta tala om det som vi sett och hört (Apg 4:18-19)”

När min visa broder från Tanzania reflekterar över Petrus och Johannes oerhörda mod, ser jag att han inte kan hindra den inneboende tröttheten, och sorgen, över det som sker i hans eget land. Den demokratiska utvecklingen i Tanzania har på kort tid gått i helt fel riktning och styret har blivit allt mer auktoritärt. Kopplingen mellan Apostlagärningarna och samhällsutvecklingen i Tanzania blir alltför uppenbar.  Kyrkoledarna från Tanzania som är här, har förankrat sig i Kristus och sagt ifrån när presidenten har infört det ena dekretet efter det andra för att stoppa all opposition, all kritik. ”Utifrån vår tro måste vi säga ifrån när människors värdighet kränks”, säger de uttrycksfullt. Den enda institution i Tanzania som fortfarande kan häva upp sin stämma är kyrkorna. Men på ett personligt plan har de betalat ett högt pris. Hot kommer direkt eller via sociala medier. Många kollegor och vänner har tystnat. Människors har till och med skjutits ihjäl. En förfärande utveckling som tagit alla med överraskning. Hur kunde det hända i deras land, i Tanzania? Hans kollega, beskriver i detalj allt som har skett. Hon säger: ”Utvecklingen i Tanzania är en varning till alla. Regimskiften kan komma snabbt och rädslans kultur etableras med förfärande hastighet.” Hon och kollegorna berättar om att kyrkorna arbetar på oförtrutet och på olika sätt agerar för att det demokratiska utrymmet inte ska stängas totalt.

I Zimbabwe har rädslan från Mugabes långa tid vid makten gett vika för en försiktig optimism, trots att valet i augusti kom att förknippas med skottlossning från motdemonstranter, då fem människor dog. Zimbabwes kyrkoråd har agerat både före valet – med väljarutbildning och valobservatörer – och efter valet för att bevara samhällsfreden och öppenheten. Generalsekreteraren för Zimbabwes kristna råd, Kenneth Mtata, är också trött och utmattad. Han har arbetat oförtrutet för att kyrkorna, civilsamhället och fackföreningarna ska agera konstruktivt och formulera demokratiska krav till den nya Zanu-PF ledda regeringen under presidenten Emmerson Mnangagwa. Kenneth Mtata är på väg att bli förkyld, men hinner att dela några inspirerande bibelstudier med oss innan rösten tar slut.  Ett års konstant arbete för att samla de 28 kyrkosamfunden i det kristna rådet och samtidigt ta en aktiv roll för att förändra Zimbabwe i demokratisk riktning har satt sig på Kenneth Mtatas hälsa.  När vi skiljs åt tänker jag på hans ord om att man som kyrklig ledare måste vara både pastoral och profetisk.  ”Vi måste alltid utgå från Kristus och församlingen när vi agerar i det offentliga utrymmet. Om vi glömmer det, blir vi enbart aktivister som inte kan skiljas från vilken organisation som helst. Och om vi bara är pastorala sviker vi uppdraget att förmedla Guds kärlek och omsorg till alla människor. Vi kan inte passivt stå vid sidan om en samhällsordning som kränker människors värdighet och rättigheter”.

Vi svenska deltagare får tala om situationen i Sverige. Även om vi befinner oss i en helt annan kontext drabbas också vi av att polarisering, hot, och främlingsfientligheten ökar även hos oss.  Vi berättar om att Svenska kyrkans församlingar har öppnat sina dörrar för flyktingar och migranter och de gör ett oerhört viktigt diakonalt arbete bland utsatta människor, men att de som engagerar sig ibland möts med förakt och elak smutskastning på sociala medier. Våra Zimbabwiska och Tanzaniska vänner kan knappt tro sina öron när de hör om det allt hårdare klimatet i Sverige. När vi nämner att nynazister tågar på gatorna blir de chockade.

Bön, psalmsång, bibelstudier och aktivt medborgarskap.  Allt hänger samman för oss som deltar på mötet i Harare.  Att fokusera på Kristus är att fokusera på sin nästa, och aktivt verka för ett samhälle där människors värdighet och rättigheter respekteras. Men att stå upp för sin nästa har ett högt pris när auktoritära regimer vinner mark.  ”Det är då som vi måste se Kristus på korset”, säger min visa tanzaniska broder.  ”Utan Kristus orkar vi inte stå upp för sanningen”.

Vi avslutar mötet med att firagudstjänst i en av kyrkorådets lokaler. Vi får alla ta emot frälsarkransen och min kollega och präst på Svenska kyrkans internationella arbete, Jennie Nordin, håller en fin meditativ predikan över pärlorna. Jag fingrar länge på den svarta pärlan, sorgens pärla. Tårarna väller upp när jag tänker på hur mycket mina tanzaniska och zimbabwiska vänner har gått igenom, och vilket mod de har uppvisat. Samtidigt känner jag mig uppfylld. Den röda pärlan, kärlekens pärla, glimrar i mörkret och jag känner att Gud är nära. Kärlekens och barmhärtighetens Gud.

 

Erik Lysén, Internationell chef, Svenska kyrkans internationella arbete

2 kommentarer

Lasse Lindqvist. säger
4 oktober 2018 – 08:20

Det känns lite mer hoppfullt erter att ha läst texterna.
Lasse Lindqvist
Kyrkoarbetare från "gamla" ELCR.

Sven Eckerdal säger
7 oktober 2018 – 10:18

Tänkvärda ord och inspirerande läsning om kyrkans uppgift och möjligheter även i det förändrade politiska landskapet i Sverige.

Kerstin Pihl och Sven Eckerdal, Tjörn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *