Viktiga samtal i region med svåra motsättningar

I en region där våld är en del av vardagen och grupper ställs mot varandra är kärlekens och förlåtelsens makt den enda makt vi har.
Vår Eva Christina Nilsson rapporterar från möten och samtal vid Dopplatsen vid Jordan i Mellanöstern.


Vy över Dopplatsen.

Al-Maghtas – Dopplatsen vid Jordan. Där möts under några höstdagar 2018  flera av Svenska kyrkans partner i Mellanöstern tillsammans med några av oss medarbetare på kyrkokansliet i Uppsala. På kvällen syns ljusen från Jerusalem. Jeriko ligger på andra sidan Jordan, floden som mer liknar en större bäck. Vi är där för att lära av varandra och tillsammans samtala om ”Christian Perspectives on Diversity”. Vi gör det i en region där olika grupper sätts mot varandra, på det mest förskräckliga sätt och genom vardagliga trakasserier.

– Det finns ingen främling. Vi utgör tillsammans mänskligheten. Men vi har till uppgift att göra mänskligheten mera mänsklig, säger biskop Thomas från Anafora, Egypten.

Han fortsätter med att vi behöver förstå meningen med skillnader människor emellan. Vilken är Guds vision med att vi är olika? Vi behöver öva oss i Kristi kärlek för då kan vi se andra människor som Guds avbild och inte som en främling.

Det är lätt att tänka att en biskop som lever i ett land där kristna till och ifrån utsätts för attentat, skulle uttrycka ilska. Nej, biskop Thomas framhåller hela tiden kärlekens väg och att vi själva måste leva den förändring vi vill se.

Verktyg för inkluderande samhällen

Shake´ Geotcherian Jackson arbetar på Near East School of Theology i Beirut. Hon konstaterar att vi måste leva med ett både och:

– Vi ska älska vår granne, samtidigt som vi vet att vår granne också kan skapa ondska.

Men hon menar dessutom att diakonin är ett verktyg för att skapa inkluderande samhällen.

– Detta seminarium är unikt, säger en av Svenska kyrkans partner från Egypten.

Och vad är det unika. Jo, det är det gemensamma lärandet och samtalet. Det är när biskopar samtalar med representanter för Kristna studentrörelsen, något som inte är helt självklart i Mellanöstern. Det är när de som inte träffas annars möts. Det är att ett möte som initierats av Svenska kyrkan leds av en partnerorganisation och där i stort sett alla som håller anföranden kommer från Mellanöstern.

Vi blir också utmanade. Ärkebiskop Yousif Mirkis från Kirkuk talar om mod som ett mirakel. Han berättar om de kvinnliga studenter som under åtta timmar gömmer sig under sängar i ett hus som ISIS plötsligt ockuperat. Det är ett studentboende för studenter som var tvungna att fly från Mosul. I Kirkuk fick de möjlighet att fortsätta sina studier. På sängarna sitter soldater med bombbälten. En kort stund lämnar de rummet. Genom mobilkontakt får studenterna veta att de har 60 sekunder på sig att fly genom en bakdörr. En timme senare är huset sprängt i luften. Det modet som dessa studenter visade, det är ett mirakel, säger biskop Yousif.

Urgamla rötter i regionen

Gång på gång får vi höra att kristna inte vill bli sedda som minoriteter. Istället talas om likvärdigt medborgarskap. De vill se länder där alla medborgare, oavsett identitet och religion, har lika rättigheter. Detta speglar också motviljan att bli betraktad som ett offer. Kristna har urgamla rötter i regionen och de är stolta över detta.

På Dopplatsen, där den lutherska kyrkan i Palestina har byggt en kyrka, samlingssal och föreståndarbostad. Under några år ger Svenska kyrkan stöd till kyrkan genom att sända medarbetare dit. Nu arbetar Karin och Jonas Bodin från Stockholms stift där. På platsen finns också pilgrimsleder som vi tillsammans fick gå som inledning på våra samtal. Under vandringen fick vi samtala om mångfald.

Jag åker därifrån med stor tacksamhet. Jag funderar över mitt mod, min förmåga att se Guds avbild i alla människor, att tala kärlekens språk även när hemskheter pågår. Jag tänker på biskop Thomas ord om att det enda makten vi har är kärlekens och förlåtelsens makt. Om igen blir jag påmind om hur mycket jag har att lära av människor i Mellanöstern, deras önskan om att inte bli betraktad som minoritet, att inte vara offer utan stolta människor som önskar samma rättigheter som andra och som är värda all respekt. Jag är också tacksam för att Svenska kyrkan får bjuda in till sådana möten och de relationer vi får stå i.

Eva Christina Nilsson, från Svenska kyrkans internationella och ekumeniska arbete.