När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebr 4:14-16)
Det kan ibland tyckas lite märkligt att vi kristna har en tro som sätter lidande i centrum. Några har reagerat på att det första man ser i flera kyrkor är bilden av en man som torteras ihjäl. Men det är inte lidandet i sig vi dyrkar!
Livet är underbart och drömmar och planering handlar oftast om hur vi på bästa sätt ska fylla det med glädje. Ofta går det bra. Men vi kan inte styra livet. Unga människor planerar när man ska skaffa barn. Men barn ”skaffar” man inte, dem får man. Det har många förtvivlade märkt när det inte går som man planerat.
Vi lever i en tid när vi vant oss vid att ha kontroll. Det ska bli som vi planerar. När det inte blir det blir vi förvirrade och vet inte riktigt var man ska klaga, eller vart man ska rikta sin ilska. Några förvånas över att man inte kan styra insjuknande i influensa, eller bota den när det kommer. Att man kan dö i just influensa kan inte accepteras.
Det finns tyngre motgångar än influensa, även om det är tungt nog för dem där influensan leder till döden. Svåra sjukdomar och olyckor drabbar oss oavsett våra planer. Plötsligt kan man inte gå till jobbet, och irritationen smyger sig på ”men jag kan inte vara hemma idag!”. Ibland måste man vara hemma mer än en dag. En dag kommer, då jag inte ens kommer tillbaka.
Även om skillnaden är enorm mellan att frivilligt avstå något av livets goda och att ofrivilligt avstå sitt liv är det ändå fastans centrum. En gång ska vi dö, men inte just nu. För att hålla döden i tanken avstår vi från något. Plötsligt är det egentligen ganska lätt att avstå. Men tanken på min egen död väcks. Är det bra? Det finns de som menar att eftersom vi inte kan påverka döden så ska vi inte tänka på den. Jag tror att det är tvärt om. Eftersom döden är oundviklig måste vi ta med den i beräkningarna. Det ger ett starkare perspektiv på livet.
Fastan är en förberedelsetid inför påsken. Genom att använda fastan som en tid att tänka på döden, och förbereda sig på att dö, sätts döden i påskens perspektiv. När vi i söndagarnas Bibeltexter följer Jesus mot döden låter jag mina tankar väcka mig i förståelsen att jag en gång måste dö, att min kropp är bräcklig och emellanåt kan drabbas av mindre eller större sjukdomar, att mina älskade en dag ska dö eller bli sjuka. När vi så småningom, Långfredag till Påskdagen följer Jesus genom till död till liv och förstår att det finns en framtid, är det just den insikten som gör att förståelsen av döden mognar och gör livet starkare och inte tvärt om.
Men det finns ingen genväg. Nu går vandringen nedåt. Jag lyfter min oro i bön. Jag lägger mina nära och kära genom bön i Guds händer. Lidandet som möter i livet lägger jag fram inför Gud i bön. Vi dyrkar inte lidandet, utan Jesus som gått före och är med oss i livets alla skiften. Jag tar emot varje dag som en ny gåva.