När Guds finger möter människans

Nu är vi i Betlehem, och vi får slå oss ner och vila. Som många pilgrimer får vi en ytterst enkel plats att bo på. Vi hamnar i halmen tillsammans med oxar och åsnor, och en krubba med hö som fått bli bädd åt den som skulle komma. Jag vilar mina fötter och tittar på oxen som lite lojt iakttar barnet i krubban, och på åsnan som sträcker sig nyfiket för att se. Vad har de att berätta eller lära mig? Profeten förkunnar: ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba…” (Jes. 1:3) Gör jag det? Jag vänder blicken andäktigt mot krubban. Detta är inget vanligt barn, och ingen vanlig krubba. Till och med djuren kan vittna om Ursprungets närvaro, om Heligheten mitt ibland oss. Då hörs ljud utanför. Nyfikna ansikten uppenbarar sig i dörren. Fler vandrare på väg in i vilan? Herdarna från fälten har kommit.

Betlehem har blivit centrum för den uppmärksamme vandraren, och denna krubba är centrum i Betlehem – även om den ligger i stadens periferi. Genom honom som fötts och blivit lagd i krubban blir periferin centrum och enkelheten hyllad. Den gudomliga närvaron gör sig påmind. Till krubban kommer vandrare från Nasaret och från fälten utanför, och hit kommer du och jag. Denna krubba kommer att gestaltas och beskrivas i tusentals år och den som fötts kommer att ge hopp och mening. Här i halmen bland djuren och bland dem som inte fick plats föds Närvaron. En Närvaro som breder ut sig, över hela världen i tider vi ännu inte sett.

Vi kommer nog aldrig riktigt att förstå, men det finns en punkt i tid och rum där Guds finger möter människans. Den punkten var den natten i Betlehem när herdarna vandrade till stallet och mötte familjen som vandrat till oxen och åsnan. Den punkten upprepas varje gång vi återkallar detta minne. Därför återvänder vi ständigt hit. Därför gör vi uppehåll här varje jul. Därför fortsätter vandringen…