De som vandrade längst är de vise männen, eller stjärntydarna, från österns länder. Mycket tid har lagts på att fundera ut vilka de kan ha varit eller varifrån de kom. Hur länge hade de vandrat? Och när började de gå? Hur kunde de förstå att de skulle ge sig iväg på vandringen? Dessa och liknande frågor är spännande och kan i vissa sammanhang vara viktiga. Men som i många andra sammanhang kan de spännande frågorna innebära en risk att missa den centrala poängen i berättelsen.
Här har vi nu kommit till vandringens mål, Betlehem. Hit har Josef och Maria kommit. Hit har Gud kommit! Här möts det mänskliga och det heliga. Här möts tiden och evigheten, det finita och det infinita. Hit har herdarna kommit efter att ha överraskats på ängen utanför. De fattiga och otvättade fick komma bland de första. De fick en kort vandring eftersom Gud kom till dem.
Hit kommer nu långväga resenärer. De rika och välsedda. De fick resa lite längre, men de var välkomna! Man kan också betänka att de var främlingar. Judarna var utlovade sin Messias, sin kung. Man kan tro att det var en sak mellan Gud och sitt folk. Men stjärntydarna visar att detta är större än så. Gud kommer – till alla. Gud kommer till dem som är nära, och dem som är långt borta. Guds närvaro gäller oavsett fattig eller rik, oavsett avstånd eller hemvist. I Gud är vi alla hemma.
Vår vandring är över för denna gången. Vi har kommit till krubban. Där har vi mött den heliga familjen. Vi har mött herdarna och vi har mött de mystiska stjärntydarna. Men har vi kommit i mål? Eller är det här vid uppenbarelsen av Guds närvaro vandringen egentligen börjar?