Vi är nu i den tid av året då vi talar om Helig Ande. Det har kommit att handla om hänryckning eftersom hela naturen tycks vara i hänryckning. Kärleken har kopplats ihop med hänryckning och därför har pingsten länge varit en helg då många gifter sig. Fåglarna sjunger som mest och verkar vara i hänryckning. Även studenterna befinner sig i ett tillstånd av hänryckning. Är då Anden något/någon som alltid handlar om just hänryckning?
Vi får i dagens bibeltext höra om Anden som ”Hjälpare”. Hjälper med vadå, kan man undra. I texten talar Jesus om hur Anden påminner om Guds närvaro, inspirerar människor att berätta om Guds närvaro och om hur människor vill förhindra förkunnelsen om Guds närvaro.
Jag kommer att tänka på de gamla modemen man använde på 90-talet för att koppla datorn till internet. Det var ett säreget ljud när modemet sökte kontakt, och när förbindelsen var etablerad och datorn uppkopplad byttes ljudet och man visste att nu finns kontakt med något osynligt men oerhört stort! Jag vill inte precis påstå att Anden är ett modem – särskilt inte med tanke på hur utdaterade dessa fristående modem är. Anden är mer än ett modem, men associationen bidrar till att se hur Anden hjälper oss att upptäcka att Gud är här. Anden gör att vi, så att säga, blir uppkopplade.
Vi har våra strategier för hur vi ska komma närmare Gud, och förstå mer av vem Gud är. Men ytterst är det Gud som har en strategi för att skapa en kontakt med människor. Vi söker Gud, men glömmer kanske att Gud samtidigt söker människan, för Gud tror på människan! När vi uttrycker vår längtan efter Gud kan vi öppna oss för Guds handlande, för att Guds Ande hjälper oss att upptäcka att Gud är här.
Om vi nu har inlett ett bildspråk med modem och internet så fortsätter vi och konstaterar att människan är Guds skärmbild. Människan är gränssnittet mellan Gud, det gudomliga, och det skapade. Det står i bibeltexten att Anden hjälper oss att vittna. Det är vi som berättar att Gud är här, och gör det tydligt. Återigen kan vi fastna i frågan om vilka strategier vi bör ha för att bygga församling, för att gestalta kyrkan, för att visa att Gud är här. Då behöver vi påminna oss om att vi inte är ensamma. Gud själv är med genom den som kallas Hjälparen. Samtidigt kan vi konstatera att det ligger ett ansvar på människan. Om man vill kalla sig kristen har man ett ansvar i världen. Gud har ett sådant förtroende för människan att uppdraget att markera Guds närvaro ligger på henne. Främst kan det noteras att människan Jesus gestaltar Guds närvaro helt och fullt. I Jesu efterföljd får vi, hans följare, detta uppdrag. Hur syns Guds närvaro? Den frågan bör stämma till eftertanke och till frågan ”hur visar jag på Guds närvaro?”. Hur visar jag att Gud är här?
I bibeltexten fortsätter Jesus med att säga att det kommer att finnas människor som drivs av en tillsynes helig iver att hindra gestaltandet, förkunnelsen av Gus närvaro. Det kan uttryckas på olika sätt och vara otroligt ologiskt. Som arbetsgivaren som menar att en anställning i kyrkan på ett CV gör sökanden mindre intressant. Hur kan ett bevis på att man ställt sig i Kärlekens tjänst göra att man blir fruktad? Men det finns värre exempel än så. Förföljelse av kristna har förekommit sedan apostlarnas tid. Kristna har kastats i fängelse och mördats på grund av sin bekännelse. Det har skett genom hela historien och sker än idag. Vi har i Sverige länge varit förskonade från dessa grymheter och kan därför lätt glömma att de sker. Kyrkor utsätts för bombattentat, just för att de är kyrkor. Kristna minskar i antal genom fördrivning och hot. Kristendomen förbjuds i vissa länder. Kristna ber oss om hjälp, så diskret som möjligt att vi inte alltid kan berätta om det för att inte utsätta våra trossyskon för ytterligare förtryck.
Vi kan ibland se denna märkliga ologiskhet att människor vill hindra vittnandet om Guds närvaro. Vi möter myndighetspersoner som inte förstår omfattningen av en persons omvändelse och tro på Kristus, eller de risker en sådan omvändelse kan medföra. Människor utvisas ur landet trots att deras omvändelse som bekräftats här kan leda till livshotande situationer i länderna de utvisas till.
Ibland sprids oro och rädsla över den värld vi lever i. Hur ska det gå? Ska kyrkan raderas ut? Då ska vi minnas att det varit så här sedan apostlarnas tid. Förföljelser har funnits i 2000 år och under dessa förföljelser har kyrkan vuxit och allt fler blivit kristna. Människor är beredda att ta den risk det ibland kan innebära att döpas och bli en kristen. Samtidigt bärs vi kristna av hoppet om en annan värld, en värld där fred och förståelse är grunden för livet tillsammans. Som det står i 1 Petrusbrevet: ”Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet.” Vi vet att Kyrkan inte kan utrotas, men människor kan det. Därför måste alla goda krafter medverka till att sprida kärlek och fred.
Vid sidan av hoppet bärs vi av vissheten att vi inte är ensamma. Vi gör inte detta själva. Vi är gränssnittet, men inte på egen hand och inte på eget initiativ. Det är Guds Ande som är Hjälparen och hjälper oss att vittna, och hjälper oss och världen att se att Gud är här.