Fastan påminner oss om vår svaghet och leder fram till en medvetenhet om styrkan.
”Människa, kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium!” är orden man kan få höra medan aska stryks i pannan vid askonsdagens mässa. Två saker lyfts fram. För det första vår dödlighet, för det andra lösningen. Dödligheten förenar alla människor oavsett inkomst, plats på jorden eller tidsepok. Vi har alla det gemensamt att vi en dag ska dö. Ingenting kan ändra på det. Eftersom det inte tycks finnas en lösning väljer en del att inte tänka mer på saken. Man lever som om livet inte har ett slut. Alternativet kan vara att leva som om varje dag är den sista och därför fylla på med allt man tycker om utan att bry sig om morgondagen. Många tänkare har på olika sätt påpekat att livet får ett större innehåll om man gör sig medveten om sin dödlighet, men planerar för en framtid – väl medveten om att planerna en dag kommer att brytas av döden. Inom den kristna traditionen har man talat om Ars Moriendi, konsten att dö. Konsten att dö kan också handla om konsten att leva. Man låter döden och medvetenheten om döden inspirera livet. Fastetiden leder fram till korset och Jesu död. Detta följs av glädjehögtiden påsk där livet står i centrum. I fastan förbereder vi tankarna för döden och under påsken gläds vi åt livet. ”Människa, kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft.” Du är helt enkelt uppbyggd av samma grundämnen som träd, buskar och blommor. Titta på aska. Det är mycket kol. Sådant är din kropp konstruerad av. Ändå kan vi leva, njuta och älska. Det är ett mirakel! Men vi är stoft, och en dag slutar vi leva, njuta och älska. Vi ska en dag avstå från allt. En övning i att tänka på döden och livet kan vara att avstå från något som gör livsglädjen påtaglig, att fasta. Att avstå från något jag vanligen njuter av är att påminna mig om att en dag tvingas jag avstå från allt. Avståendet blir tydligare om vi kombinerar det med betraktande av fastetidens perspektiv. Vi kan fylla på med läsningar, meditationer och böner kring temat att närma sig döden. Det är nu Jesu död vi närmar oss, men den är högst väsentlig för konsten att själv dö – och leva. Det man fysiskt avstår kan variera. Ofta har det varit mat, men det är också vanligt att man väljer andra saker. Det man väljer ska vara något man själv håller högt. Man gör det för sin egen skull och sin egna andliga övning. Därför kan det ibland vara lämpligt att avstå från fastan i situationer där andra människor vill ge av det man är i en period av avstående ifrån, att fasta från fastan helt enkelt. Det är ett vanligt råd bland andliga vägledare. Gör inte din fasta till något att skryta om. Fastan är alltså i detta avseende inte till för att förbättra sin fysiska hälsa, men det gör inget om det blir en sidoeffekt. Huvudsyftet är den andliga träningen och medvetenheten om dödens betydelse för livet. I tilltalet ovan nämnde jag att två saker lyfts fram – döendet och lösningen. ”Omvänd dig och tro evangelium!” Lösningen på dödens och livets gåta finns i evangeliet om Jesus Kristus. Det är i själva verket hela poängen med korset och påskens budskap. Döden möter sin överman i Jesus. Jesu död är mer än ett martyrium. Den är en närkamp med döden och uppståndelsen är ett kvitto på en seger svår att ta in. Vi är dödliga och våra kroppar ska en dag brytas ner till det stoft vi är skapade av, men ändå kommer vi att leva med Kristus på ett sätt vi inte förstår.